Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 o
ernst ahlgren
hon från fadern sitt mellan djup förtvivlan och uppsluppen
humor skiftande lynne. Man skymtar hans personlighet, om
ock romantiserad, i hennes berättelse »En musik afton’». Han
var en god berättare, som i Victoria hade en uppmärksam
åhörarinna. Han kunde få henne att gråta, när han slutade en
historia med att berätta, huru hjälten ihjälstuckits av indianer
och hundarna bortsläpade hans lik; men ännu mer tyckte hon
om hans humoristiska skildringar. Fadern var en
friluftsmän-niska, som uppfostrade flickan som en gosse. Han lärde henne
rida, brottas och skjuta med pistol. Hon växte upp som en
liten vildinna, strövade omkring på ägorna, hade sitt umgänge
i stallet och lärde tidigt känna det folk, vars skick och seder
hon sedan så mästerligt skildrat. Med den bruna hyn, det
stripiga svarta håret och de mörka, underbart vackra ögonen,
som kunde blixtra till i gula flammor som ett rovdjurs, kunde
hon gott tagits för en zigenarunge. Det var som sådan hon
älskade föreställa sig själv, när hon i senare år såg tillbaka på
sin barndom, och det är i denna romantiska skepnad, som
Axel Lundegård skildrat henne i Elsa Finne. Den
frihets-älskande zigenarungen satt kvar i henne till slutet. Det fanns
något vilt och otämt, något lidelsefullt och viljestarkt i hennes
väsen, men också på bottnen mycken vekhet, som hungrade
efter ömhet.
Olyckan var, att detta begär aldrig tillfredsställdes. Hennes
syskon voro mycket äldre än hon — den äldsta systern tjugo
år, den yngsta fjorton år äldre — varför hon saknade umgänget
med jämnåriga med dess nyttiga avslipning och omedelbara
hängivenhet i lek och allvar. Föräldrarna med deras ytterst
olika lynnen hade redan i många år levat i oenighet och inre
skilsmässa. Vid äldsta dotterns förlovning, då den svenska
sentimentaliteten grep hela hushållet, åstadkoms en tillfällig
försoning — det var just från denna paus i fiendskapen, som
Victoria räknade sin tillvaro. Hon kom omotiverat till världen,
som hon själv uttrycker det. Oenigheten hade redan åter börjat,
då de skulle giva den nyfödda namn, och som de ej kunde ena
sig om detta, uppkallades hon efter dagen, på vilken hon föddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
