Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
2 2 1
märker man spåren av denna självanalysering, som mot slutet
blir ett sjukligt stegrat begär att borra sig inåt, att
självran-saka sig och sin konst. Tidigt börjar hon att föra dagböcker,
och hon är en flitig brevskriverska. Endast på papperet fann
hon uttryck för vad som rörde sig inom henne. I umgänget
var hon skygg och sluten. Det var kanske, säger hon, detta
hennes tungas lyte, som gjorde henne till författarinna.
Hon avstängde sig dock långtifrån. Tvärtom livet igenom
sökte hon efter en andlig ledare, och hon fann sådana. Den
förste, som gav henne ett gott råd med på vägen, var doktor
Carl Herslow, den framstående politikern, då redaktör för
Sydsvenska Dagbladet. Till denna tidning hade hon 1875 insänt
en mycket omogen roman Sirenen. Hon kom därigenom i
korrespondens med redaktören, vilken visserligen förklarade, att
hennes arbete var »spenatgrönt», men att det röjde begåvning,
och efter några ändringar införde han det välvilligt i tidningen.
»Vad som fattas er», skrev han, »är studier, ej av böcker, men
av verkligheten. Där ni har edra ögons iakttagelse och
erfarenhet att leda eder fantasi, där rör den sig ledigt och ganska
säkert; där detta fattas, där raglar den hållningslös och halvfull.
I edert ställe vore klokast att nu till en början ej skriva långa
romaner, utan inskränka eder till teckningen av den verklighet,
som ligger eder närmast; studera den så noggrant in i dess
minsta drag, som målaren studerar sitt ur naturen gripna ämne;
nöj eder ej förr, än ni fått den med fotografisk trohet återgiven,
och släpp ej till mer än en mycket liten dosis fantasi». Det
var praktiskt och klokt sagt, och därmed hade Ernst Ahlgren
pä sin väg sammanträffat med den estetiska teori, som under
de närmaste åren skulle behärska och omskapa den svenska
litteraturen.
Under den närmaste tiden hör man i breven mycket talas
om små berättelser, som hon söker få placerade i tidningar och
tidskrifter. Tillsvidare hade emellertid Sydsvenska Dagbladet
fått nog av hennes bidrag. Läsarna av tidningen hade
överhopat redaktionen med spefulla kritiker av »Sirenen», vari
hjältinnan vid något tillfälle räddat en ko från att kvävas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
