Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
har vägt den på en våg i »Den bergtagna» och funnit den för
lätt. Där avkläder hon den torrt egoistiske kvinnotjusaren
Alland, en modern variation av Don Juan-typen, och yisar honom
mellan tvänne av hans kvinnliga offer. Hon betraktar kärleken
som livsavgörande. Och för henne, liksom för Louise i »Den
bergtagna», blev den det. Hon kämpar för engifte, men
äktenskapet borde vara baserat på ömsesidig hängivelse. Intet tedde
sig för henne avskyvärdare än att en kvinna överlämnade sig
åt en man, som hon ej älskade. Därför borde kvinnan redan
innan äktenskapsåldern invigas i det fysiska livets villkor och
lagar, så att hon visste, vad hon gjorde, när hon gav bort
sig själv.
Trots detta idéinnehåll i vissa av hennes arbeten kan man
knappast beteckna henne som tendensförfattarinna. Hon både
ville och kunde uteslutande vara skildrare, psykologiskt belysa
sina personer, icke utveckla någon allmän teori. Selma låter
hon säga: »Jag talar inte heller för alla, jag talar för mig ensam,
därför att jag känner som jag gör. Det är min egen sak jag
förfäktar, därför att det är mig ensam den gäller. Men om
någon känner som jag, om hon säljer sig för reda penningar
och upprepar det dag efter dag och hennes kvinnlighet ändå
ej har något att invända, dä har hon sjunkit djupare än jag
nu. Då har hon fallit som jag, men utan att vilja resa sig.
Det är det enda jag vet.»
Numera är det lätt att se, huru händelserna i hennes romaner
direkt återspegla hennes egen livserfarenhet. Detta gäller
framför allt om »Pengar». Den iöåriga Selma önskar bliva
målarinna, men fadern nekar sitt samtycke, och i stället lockar
farbrodern henne att gifta sig med den rike men redan till åren
komne patron Kristerson, som gjort henne ett friareanbud. Hon
älskar honom visserligen icke, hon vet över huvud icke, vad
kärlek är, men begäret att uppnå den efterlängtade
självständigheten, lusten att bli rik, få egen ridhäst, vackra kläder, mjuka
mattor att trampa på, och nöjet att som ung fru få imponera
på alla dem, som dittills sett den fattiga flickan över axeln,
övervinna hennes betänkligheter. Men trots mannens robusta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
