Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 o
ernst ahlgren
kärlek och frikostighet vidgas klyftan emellan dem allt mera.
Han står för henne som sagans kung Lindorm, vilken vid
bröllopet tagit löfte av sin drottning, att hon aldrig måtte gå in i
hans kammare, medan han sov, ty då skulle det ske dem båda
en stor olycka. Men en gång blev nyfikenheten henne
övermäktig. Och hon såg honom ligga på sängen sammanringlad,
ett fjälligt vidunder. Den synen kunde hon aldrig glömma,
utan var gång kung Lindorm tryckte henne i sina armar, tyckte
hon, att han åter var förvandlad till det fjälliga vidundret, så
glidande kall, att hon vrecl och våndades under hans famntag.
När Selma efter ett pars års äktenskap träffar sin kusin Rickard,
för vilken hon tidigare haft ett tycke, står allt detta plötsligt
klart för henne. Liksom Nora i »Dockhemmet» beslutar hon att
övergiva mannen och bryta sig en egen väg genom livet.
De idéer, som utvecklas i »Pengar», äro för längesedan
föråldrade. Uppfattningen av äktenskapet har, icke minst tack
vare sådana böcker som Victoria Benedictssons, betydligt
förändrats och fördjupats. Men romanen är lika frisk, som då
den skrevs: den kunde kanske vara något mer koncentrerad,
men den har inga döda punkter. Det som framför allt fängslar
i denna novell, är den mästerliga skildringen av den ännu
outvecklade, pojkaktiga och omedelbara sextonåriga Selma och
hennes utveckling till en mogen och självständig kvinna. Det
är en ny typ av ung flicka, som Victoria Benedictsson
härmed inför i svensk litteratur, den käcka nordiska flickan med
sinnet fyllt av idealitet och verksamhetslust. Hon står tydligt
för oss redan i dessa rader: »Med händerna nedstuckna i fickorna
på sin frånvuxna paletot, kom en ung flicka gående framåt
gatan. Hon såg glad och hurtig ut; gången hade icke en
stadsdams trippande behag, snarare en halvvuxen pojkes slängande
fasoner. Med bekymmerslös min granskade hon himlens grå
skyar, för att se om det drog upp till regn igen.» Eller som
hon själv beskriver sig för den lantlige patron Kristerson, då
han friar: »’Men så är jag ett yrväder, och så är jag
egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går
jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
