Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det unga Sverige - Litterär skandinavism under åttiotalet. — Den svenska naturalismen mindre målmedveten än den dansk-norska. — Den saknar ledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska naturalismen satt icke
länge i orubbat bo. Den inleddes med Strindbergs »Röda
rummet» 1879 och nådde sin kulmen med samma
författares »Giftas» 1884. Reaktionen börjar nästan i samma
ögonblick, som en skara unga författare fylka sig kring de nya
idéerna. Under åttiotalets sista år förändrar litteraturen långsamt
sin karaktär för att därefter glida över i symbolismen.
Men det är ett rikt och brusande liv, som fyller dessa
åttiotalets år. Andarna vakna. Det ligger kamp i luften. Det
vimlar äv problem, som sättas under debatt. De skönlitterära
arbetena ensamt giva knappast en tillräcklig föreställning om
den andliga livaktighet, som fyllde sinnena. Man måste bläddra
i tidens tidningar och pamfletter eller erinra sig de många
föredrag, som höllos för att belysa de stora samhällsfrågorna, för
att få en föreställning om åttiotalets intellektuella insats och dess
hängivna tro på idéernas makt. Och det är icke endast de
svenska böckerna, som spela en roll i detta idéutbyte; även en
och annan fransk bok, särskilt av Zola, förirrar sig i
översättning hit upp och sätter sinnena i brand. Men framför allt är
åttiotalet långt mera en gemensamt skandinavisk än en svensk
rörelse. Det var alltjämt den dansk-norska litteraturen, som
gick i spetsen. Vart annat år utsände Ibsen ett nytt drama,
vilket slog ned som en bomb, Kielland sände in över gränsen
sina skarpa ocn kvicka berättelser som sprakande raketer. Jonas
Lie med sina vemodsfyllda och smidiga skildringar, den tidigt
bortgångne Kristian Elster, Björnstjerne Björnson med sina
väckande men ofta så ensidiga angrepp, Edvard Brandes med
sina vassa och mondäna dramer, och många fler hörde till tidens
älsklingsförfattare. Jämte Ibsen verkade kanske dock ingen så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
