Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturalismens utbredning 3 i 9
förefaller oss icke olikt, då okynniga ungdomar roa sig med
att stampa i rännstenarne för att med det orena vattnet
nedsmutsa förbigående», o. s. v. Dessa välmenande men inskränkta
och olitterära synpunkter äro emellertid icke enastående,
liknande angrepp mötte nästan varje mer betydande arbete, som
framkom under åttiotalet.
Den argaste av naturalismens motståndare var dock C. D.
av Wirsén. I honom mötte det unga Sverige en
fullblods-representant för det gamla Sverige. Han var i allo en
traditionernas man.
Född 1842 kom han 1860 som student till Upsala just i
det ögonblick, då den svenska bildningen höll på att stelna i
den gamla Upsalakonservatismen, som suttit i högsätet ända
sedan den historiska skolan i början av seklet utbrett sina
åsikter. Han tillhörde Bernhard Elis Malmströms och Boströms
lärjungekrets. Han tog graden i estetik, tillbringade någon tid
som attaché i Paris, varunder han fortsatte sina vittra studier,
som resulterade i en avhandling om Ronsardska skolan; han
blev docent 1868 i estetik. Några år verkade han som
föreläsare och museiman i Göteborg. 1879 invaldes han i Svenska
akademien, vars sekreterare han blev 1883. Från och med 1880
skötte han kritiken i »Post- och Inrikes tidningar», och efter »Vårt
Lands» grundläggning i december 1885, blev detta blad hans
huvudorgan.
I Upsala hade Wirsén tillhört »Namnlösa sällskapet» och
under märket Kuno publicerat några obetydliga dikter i dess
samlingar. Det var dock först med sina Dikter 1876, som
han väckte uppmärksamhet. Han visade sig som en poet av en
elegisk och idyllisk karaktär. Det finnes verkligen i Wirséns
produktion en klar och stilla rännil av äkta lyrik, men denna åder
sinade snart och tappades senare på endast till officiella festdikter.
Wirsén var ursprungligen en vek och skönhetsälskande natur,
och de vackra ögonen, bruna som en spanjors, förrådde ett
eldigt och entusiastiskt temperament. Han hade en omfattande
estetisk bildning — vilket hans vedersakare icke alltid haft —
och han kunde visa ett förfinat litterärt omdöme ifråga om före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
