Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
naturalismens utbredning 3 i 9
deles stort; dess roll som kulturinstitution var utspelad redan
på åttiotalet. Helt annorlunda blev dess ställning, då den
sattes att förvalta Nobels med en så ädelmodig och generös
gest bortslängda millioner. Akademien sattes till doms över
samtidens alla litterära genier. Men det är en egendomlighet
hos genierna, att de icke så lätt låta sig upptäckas. Det är
aldrig två stycken, som äro varandra lika, och på detta species
har naturalhistorien inga tillfyllestgörande kännetecken.
Akademiens uppgift var icke lätt, närmast olöslig, men att ingen
av periodens tre stora diktare, Ibsen, Strindberg och Tolstoj,
tilldelades Nobelpriset, visar bäst, hur föga akademien lyckades
fylla sin mission.
Efter Giftasåtalet tilltog motståndet i styrka. Man gjorde
farliga attacker på tryckfriheten. En stor sedlighetspetition med
en mängd namnunderskrifter överlämnades till Kgl. M:t, vari
man klagade över att den i sig själv gagneliga tryckfriheten
på senaste tider blivit så hänsynslöst missbrukad. Det var mot
detta missriktade sedlighetsnit, som Axel Lundegård höll sitt
käcka föredrag i Stockholm, tryckt i »Revy» 1886. Petitionen
blev också utan resultat.
Då Svenska akademien 1886 firade sin hundraårsfest, höll
ärkebiskop Sundberg ett stort tal, som väckte berättigat
uppseende. Dét var en generalmönstring med den nya litteraturen,
som ärkebiskopen fann befolkad av rucklare, förförare, fallna
kvinnor, självgoda frihetssträvare och tvivlare och vars språk
också stod i jämnhöjd med innehållet. Därav alstrades en
råhet sådan, att varje samvetsgrann familjefader måste föranstalta
om en karantän för att skydda familjens medlemmar för denna
farliga smitta. Man tycker sig ännu i »Röde prinsen» i
skildringen av biskopens stora nationstal om tidens ondska höra en
återklang från ärkebiskopens dundrande straffpredikan.
Som ett led i denna sedlighetskamp kan man även betrakta
Personnes ovannämnda skrift från 1887 »Strindbergs-litteraturen
och osedligheten bland skolungdomen». Denna bok är utan
tvivel buren av ärlig indignation, men icke dess mindre är den
ett av de krassaste uttrycken för ett absolut oförstående och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
