Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturalismens utbredning
3 i 9
Ortodoxiens försvarare hade hoppats att med sina angrepp
hejda radikalismens framfart i Upsala. Och vad hade de
åstadkommit? De hade just givit radikalismen luft under
vingarna, och med sina förföljelser hade de gjort verdandisterna
till hjältar och martyrer. Ungdomens sympatier stannade
nämligen övervägande på verdandisternas sida, som försvarat sina
åsikter med allvar och käckhet. Den liberala pressen tog deras
parti, och när förföljelsen ytterligare fortsattes, i det att
professor Alin lyckades beröva Carlheim-Gyllensköld ett större
riddarhusstipendium, väckte detta icke ringa förargelse. För
att ersätta den skada, han därigenom lidit, satte sig två ansedda
män, professor Curt Wallis och statsgeologen doktor Holst, i
spetsen för en insamling, som gav ett mycket gott resultat.
Denna strid fick emellertid även ett efterspel i riksdagen.
Där väcktes 1888 en motion av J. Mankell och A. Gumælius
om inskränkning i den akademiska domsrätten. Ärkebiskop
Sundberg talade kraftigt emot motionen, som även föll. Men
säkerligen var det icke utan inflytande från denna strid, när
universitetet ett par decennier senare själv begärde upphävandet
av sin gamla undantagslagstiftning.
Mellan universitetet och verdandisterna fortgingo samman-
o
drabbningarna ett par år framåt. Ar 1888 hade Viktor
Lenn-strand i »Socialdemokraten» publicerat en artikel En hälsning,
vilken åtalats och förklarats brottslig enligt
tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 2 »förnekelse av en Gud och ett liv efter
detta». Socialdemokratens redaktör Hjalmar Branting dömdes
till 150 kr:s böter. Med anledning härav sände Verdandi den
bötfällde 50 kr. som bidrag till avbetalning av bötessumman
jämte en adress, i vilken föreningen, utan att taga parti för de
i uppsatsen uttryckta åsikterna, hävdade, att domen kränkte
tanke- och yttrandefrihetens grundsatser.
Denna handling gav anledning till mycket rabalder. Rektorn
kallade samtliga föreningens medlemmar att möta på
universitetet. Inför dessa höll han ett straff- och förmaningstal, där
han framhävde det otillbörliga i föreningens tilltag. Men mindre
konsistoriets myndighet fick dock denna gång vila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
