Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
verner von heidenstam
emot kristendomens asketiska ideal. Detta är innebörden av
det löfte han en oförgätlig afton under sina ungdomsvandringar
avlägger i en glad konstnärskrets. Den gamla träbild, som nu
krönes av ett fult, av tidens rost vanställt Kristushuvud, vill
han ersätta, när han efter femtio år återkommer, med ett huvud
av en människa,
som lugnt och klart kan se och tänka,
en jordisk Zeus med hälsans bruna änne,
fullkomligt nöjd och lycklig med i dag’.
Och endast hennes klassiskt rena drag
vill också jag åt bildens huvud skänka.
Han vill utbyta den lidande Kristus mot Zeus Otricolis
harmoniska härskaredrag. Den gestalt, som Heidenstam här
framställer, erinrar om renässansens människoideal och bär tydliga
drag av Nietzsches övermänniska. Men Hans Alienus är av ett
långt vekare virke än dessa trotsiga condottierenaturer. Det
finns en splittring i hans själ. Han har icke väl avgivit sitt
stolta löfte, förrän vid hans sida uppdyker Den Heliga Gamla,
hon som sänder lidandet, olyckan och fulheten in i
människolivet. Vem är hon, denna mystiska gestalt, som sedan följer
honom under hans vandringar genom livet, som skuggan följer
kroppen? Hon är ödet, »kvalets gudom», grubbelsjukan i hans
eget inre, nödvändigheten, världsordningen, som sedan tidernas
gryning sätter en gräns för våra önskningar och mål. Hon är
en allegorisk figur, men även allegorien är svept i dunkel.
Efter detta förspel på vers, i vilket diktens huvudtanke är
blottad, börjar skildringen av Hans Alienus’ ungdomsliv. Vem
igenkänner icke i denne unge allvarsman med de många
excentriska upptågen, paradoxerna och hugskotten, vilken vandrar
kring i Rom i reformerad nutidsdräkt, »Vallfart och
Vandringsårs» unge diktare? Han hatar samtiden och vetenskapsmännen,
dessa glasögonsormar, som vilja förklara allt, som plocka
sönder all omedelbarhet och uttorka livets brunnar.
»Adertonhundratalet är icke liv utan resonnemang.» Själv vill Hans
Alienus leva i nuet, han vill vara, men icke förklara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
