Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
verner von heidenstam 7 3
Dikterna i denna samling äro säkerligen av rätt olika
ålder. I vissa är manéret ännu detsamma som i »Vallfart och
Vandringsår»; det gäller om de rätt drastiska och för övrigt
obetydliga Adjunktens midnattspredikan och Tvillingbröderna, av
vilka den senare är hämtad ur »Hans Alienus». Det är
berättelsen om Dionysusbarnet, som gripes av medlidande med
människornas låga väsen och besluter att själv bege sig ned till jorden
med vinlövskransen kring pannan för att gudomliggöra det
mänskliga. Efter många år går Kristus att uppsöka den försvunne,
och han finner då slutligen gudasonen sittande som skylt för ett
av Londons värsta krognästen, ridande gränsle på tunnan,
rödnäst och försupen. Människorna hava ännu icke lärt sig att bära
det jordiska. Guden själv återspeglar människornas förfall.
Orienten och antiken skymta i denna samling endast i
bakgrunden, som i Djävulens frestelse eller som den lustige faunen
Söndag i »Tiveden». I den förra av dessa dikter ser man, hur
liksom Heidenstams förra jag och hans nuvarande göra upp sin
räkning med varandra. Djävulen har frestat Messias på öknens
berg, bjudande honom kvinnorna, lustgårdarna och Cesars
purpur; nu mötas de båda än en gång. Djävulen har under tiden
levat efter sina egna epikureiska lärosatser, har lidit och åldrats,
han liknar nu en av gestalterna i »Vallfart och Vandringsårs»
brokiga galleri. Nu är det Messias, som frestar honom och
bjuder honom öknen och ensamheten, de tysta grubblarnas värld.
Och djävulen erkänner sig besegrad. Världens nöjen locka
endast den, som ej känner dem.
Men intet lockar en manlig själ
så djupt som att dröjande väga
de livets frukter, som handen stjäl
och krama dem sönder och säga:
Det är bubblor blott, som lånt solens färg,
mot den enda timman på grubblarnas berg,
Jag säger dig, vandrande mästare,
du är större än jag som frestare!
Den starka längtan efter hembygden, som kan gripa den
långväga och trötte resenären, en främling bland främlingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
