Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM
7 3
ger övergiven i jorden under sitt trånga och tunga tak (Första
natten i kyrkogården). Han längtar att åter se stjärnorna tindra.
Han reser sig ur sin grav och fladdrar sakta bort till de kära
ställen, där han en gång varit bofast. Han irrar sörjande kring
sitt forna hem. Men med de levande har han icke längre
något gemensamt. En lucka öppnas, och en vredgad röst jagar
honom åter ut i natten.
Den evighetskänsla, som redan tidigare stundom skimrade
genom den Heidenstamska poesien, framträder starkare i dessa
dikter om döden. Hans livssyn är överallt panteistisk. Människan
är ett stoftkorn bland stoftkorn i världarnas upprepade och
ständigt växlande kretsgång. »Av evighet», säger han till
stjärnorna, »var jag ett med er och ett med vinden och vågen.»
Stundom drömmer skalden om ett slags forttillvaro, ett själens
skugglika kringirrande i rymden. Storslaget har han tolkat denna
tanke i några korta rader:
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.
Dessa Heidenstams sista dikter hava något antikt grekiskt
över sig i sin trygga kärlek till livet och sin orädda och
spörjande blick mot döden. De uttrycka aldrig klagan eller mörk
förtvivlan. Med manligt allvar vågar Heidenstam se
dödstanken i ögonen.
Överallt i denna diktsamling röra sig Heidenstams tankar
om de elementära makterna i människolivet, om det enande och
bindande från släkte till släkte. Han betraktar livet med en
ödmjuk känsla av dess storhet och värdighet, tacksam över vad
det skänkt honom och över att han själv fått vandra i »den
gyllene människoleken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
