Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
i o i
låg under sommaren för att sköta sin hälsa, och dit Heidenstam
anlände på besök. Levertin var emellertid överansträngd och
nedtyngd av sorg; en dag i augusti träffades han av en
blod-störtning. På hösten måste han åter begiva sig till Davos.
Här uppsöktes han av Heidenstam, och nu först är det, som
bekantskapen utvecklar sig till vänskap. Till hela sin
läggning stora motsatser verkade dessa båda naturer ömsesidigt
befruktande på varandra. Heidenstam var manlig, entusiastisk,
beslutsam, Levertin kvinnligt vek och hängiven, alltid tvekande
i sin fruktan att smärta och såra. Ett par brev visa oss, huru
förhållandet utvecklar sig. I början kunde Levertin ännu skriva,
att Heidenstam saknade det Gemeinsinn, som utmärkte det unga
Sverige, »han kräver tributen allena för sig själv, vi hade en
märkvärdig känsla av solidaritet». Han finner något kallt hos
honom, »något av det Peer Gyntska sig själv nog». Sex
veckor senare är uppfattningen en annan:
»Här är nu skarp vinter, och du skulle se Verner och mig
promenera i snön, han med en kort kavaj, damasker, enorma
vinterpälskuskhandskar — lik en postillon de Longjumeau med
sina långa ben, och jag i pälsmössa och skinnkrage över mina
angripna axlar, stora engelska sportvantar och blå konserver för
ögonen — det är ett par, värt att utställas. För övrigt är mitt
samliv med honom min egentliga glädje här i Davos. Som du
kanske hört av mitt brev till Tosse, är jag rysligt förtjust i
honom, både människan och författaren, om man på gammalmodigt
vis skulle skilja en poet i två hälfter. Vi komma utmärkt bra
överens, han och jag, och om jag också skämtar med honom
ibland, är jag i själ och hjärta hans ödmjuka beundrare, som
är imponerad av hans sinnes friskhet, den klassiska och geniala
tusch, med vilken han rör vid alla sina motiv. Vänta blott på
hans nästa bok — det blir något märkvärdigt fyllt med fantasi
som en verklig renässansbok, omöjlig att rubricera — och rikt
och överskummande. Just vad man längtar efter; jag åtminstone
börjar känna allt större leda vid vardagslitteraturen vare sig i
Björnsonska eller fru Edgrenska former.»
Det är väl knappast för mycket sagt, att Levertin i Heiden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
