Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
utom Levertins vanliga ämneskrets. Den ena, Modersspråket,
är skaldens vackra och varma hyllning till sitt svenska
modersmål med dess »kvällsus i sången». Men även här är den
språkliga dräkten icke oklanderlig. Den andra, Folket i Nifelhem,
är Levertins bidrag till karaktäristiken av svenskarnas lynne,
av folket, som lever i ständig vinter, overksamma och
drömmande, med tunga sinnen, med mjältsjuk och tärande längtan.
Som folkkaraktäristik har väl dikten sina brister, men den är
ett typiskt uttryck för ett sydligare temperaments längtan efter
sol och värme.
Hela Levertins lyrik bäres av en strävan att i symbolisk
form tolka hans eget tankeliv och hans själs hemligheter. Detta
är också fallet i den sista av hans diktsamlingar, som han
givit namnet Salomo och Morolf (1905) och vilken rör sig inom
samma tankesfär och känslostämningar som tidigare, men där
själva den halvt orientaliska formen bidrar att giva den en ännu
djupare klang av hans egen personlighet. Vissa av dessa
dikter stå också bland hans yppersta.
o
Återigen har Levertin anknutit till sagan för att finna en
en poetisk och storslagen ram till sitt hjärtas bikt. Sagan om
Salomo och Morolf är gammal och går tillbaka till judiska
traditioner. Från land till land har den vandrat och ofta bytt
dräkt, tills särskilt Morolf avstrukit allt österländskt och blivit
en putslustig och grovkornig germansk Hansvvurst, en narr, som
med sina fräcka och cyniska repliker ständigt till jorden
återför Salomos högstämda visdomsord. I denna saga om Salomos
vishetsstrid med dämonernas furste hava redan många
tidsåldrar framburit sina skiftande världsåskådningar. Vad är nu
skälet, att även Levertin i ett ögonblick, då han kände behovet
att hålla domedag med sig själv och världen, lagt sina frågor
och svar växelvis i Salomos och Morolfs mun?
Han har själv antytt det i en ståtlig inledningssång:
Fjärran och nära sällsamt förenar
sagan med systerligt spinnande hand.
Libanons cedrar och snöskogens enar
binder hon samman med skimrande band,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
