Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
12 1
och klar som barnsång hör den i mitt öra,
Vad jag är ensam, som allena vet
min egen och de andras hemlighet.
Livströtthet, dödslängtan, förgängelsens vemod susar nu som
förr genom Levertins dikt, men hans pessimism har fått en
skarpare egg och nya perspektiv. Domar, konungen, går bort
från sin maka, sin son och sitt jaktfölje, och utan att lyssna
till deras sökande rop lägger han sig till vila på berghällen för
att sova och finna allt djupare frid i döden. Vilken förfärande
ensamhetskänsla har icke bemäktigat sig detta trötta och
förfrusna hjärta, som så kallt glömmer maka, son och undersåtar,
i sitt klara och illusionslösa medvetande, att de snart skola
glömma honom.
Ett vackert uttryck för sin mannaålders tankeliv har
Levertin gett i dikten Alexander under solens och månens träd.
Liksom så ofta förr anknyter Levertin även i denna dikt till en
gammal medeltidssaga, som berättar, hur Alexander under sina
irrfärder kom till solens och månens träd, vilka tälja tider och
öden. Från solträdets gyllene grenar klingar sången om alla
gudars och människors bedrifter, men i månträdets blad höres
suset från dödens blomsteräng, vågskvalpet från Acheron,
dödens och glömskans allt utplånande skuggsång. Alexander
stiger av sin häst och står länge lyssnande till solträdet, som
täljer hans egna bedrifter. Slutligen hänger han i dess grenar
upp sitt svärd som ett offer till minnet. Men när han kommer
till månens träd, löser ban stilla hjälmen och låter håret fladdra
för vinden. Luften är lätt, och daggen faller sval över hans
panna. Guldlyran i solträdets topp har förstummats. Här
under Persephones skära sänker sig frid över hans sinne. Hans
ärelystnad har upphört att längta till Babylon — långt längre
bort än till Babylon bär natten hans hjärta. Denna dikt
med sin storslagna och djupt poetiska syn lider tyvärr av en
del metriska oregelbundenheter och formella brister, som
förringa dess skönhet.
Slutligen hava vi i denna samling tvänne dikter, som stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
