Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
Jord på händerna, som vridit
sig i lust och kval men frid ej funnit.
Jord på ögonen, som svidit.
Jord på hjärtat, som förbrunnit.
Höljen i jorden mig, vindar.
Salomo har vunnit frid i sin själ. Han har försakat världens
lust och livets fåfänglighet. Liksom Zarathustra vandrar bort
från människorna upp till fjällets rena luft, har den vise Salomo
dragit sig tillbaka i sin kammares ensamhet och slutit dörren.
Han har genomträngt allt, han har allt bakom sig och endast
döden framför sig. Och han ser den kallt och stolt i ögonen
som den oundvikliga.
Solskensdvala över dalen,
himmelsblånad utan moln,
Middagsglans i kungasalen,
rosenrågad högtidsskåln.
Sol, nu blir min själ din like,
dränkt i samma djupa ro,
mognat, stråifyllt sommarrike,
visdomen hos Salomo.
Det är samma hänryckningens eld över denna resignation
som genomsusat hans blad om Lucretius, en resignation, som är
besläktad med antikens stoiska livsideal, men som hos Levertin
här och annorstädes förenas med gammaltestamentligt patos.
Och denna gammaltestamentliga anda sammanhänger icke med
några direkta försök att anslå den bibliska stilen, utan den beror
framför allt därpå, att det är en judisk mans uppgörelse med
världen och sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
