Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o OSCAR LEVERTIN
IV.
Levertins novellistik står på gränsen mellan hans lyrik och
hans essayistiska författarskap. Den äger liksom hans poesi
lyrisk glöd och stämningsrikedom, medan den å andra sidan i
övervägande grad fått sin särprägel och sin kolorit från hans
intima inlevande i flydda kulturepoker.
Hans första prosaförsök äro närmast att betrakta som ett
utvecklingsskede. 1883 debuterade Levertin med några
reseskisser Från Rivieran samt utgav på hösten samma år
novellsamlingen Småmynt. De förra äro ganska ledigt skrivna men
sakna verklig stil. Även novellerna i »Småmynt» äro ojämna
och utan större originalitet. En viss social tendens gör sig här
och var gällande. På julafton är ett försök att återgiva de
lägre klassernas liv med något av den sentimentalitet, som
präglar Herman Bångs behandling av liknande ämnen.
Beskrivningarna av jullivet på Stockholms gator äro olidligt breda och
rangliga. Det mest lyckade i dessa noveller är kanske en gång
på gång återvändande kvinnogestalt, en helt ung flicka, som
dunkelt längtar efter livet och kärleken (cigarrfröken i första
novellen, folkskolelärarinnan i »En interiör från landet», Ada i
»Hedersmän», lärarinnan i »Vår»), en typ, som erinrar om
Geijer-stams tidigare teckningar av modärna unga kvinnor.
Konflikter, som utkom 1885, betecknar redan ett avgjort
framsteg, fast den är ojämn, men penselföringen är säkrare, och
lyriken bryter här igenom den realistiska berättelsen.
Inledningsnovellen, som är den största och givit samlingen dess namn, är
också den mest betydande. Det är en satirisk samhällsskildring
från Stockholmssocieteten, närmast i fru Edgren-Lefflers stil, en
äkta åttiotalsnovell, i vilken kompositionen och motiveringen
såsom alltid hos Levertin äro de svagaste.
Men där fanns även i dessa noveller, mitt i all deras
åttio-talsskematism, drag, som ovillkorligen överraskade i det
ögonblick, då de först framkommo. Det personligt lyriska gör sig
9 — 10140 J. Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
