Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
163
ordnas utan examina, utan bestämda kurser och utan betyg.
Den nya skolans »hörnstenar» betecknar Ellen Key som tidig
specialisering, där utpräglade individuella anlag finnas;
koncentrering kring vissa ämnen under vissa tidpunkter; självarbete och
verklighetsberöring, under alla skolstadier. I ett mycket
beaktansvärt kapitel redogör Ellen Key för religionsundervisningen i
skolan och framhäver, hur den oftast blir ett demoraliserande
och icke ett uppbyggande element i uppfostran. Den
gammaltestamentliga världsförklaring, som barnen får till livs, strider mot
den kulturhistoriska och historiska undervisning, som det
samtidigt inviges i. Det farliga i religionsundervisningen ligger
även däri, att de krav, som kristendomen uppställer om Kristi
efterföljelse, icke av den samhälleliga människan efterleves och
icke kan efterlevas. Barnet kommer snart till insikt om denna
dubbelhet, och religionen blir ofta blott en tom utanläxa. Ellen
Key kan med så mycket större rätt yttra sig om dessa religiösa
problem, som hon själv ända från barndomen brottats mellan
tro och tvivel. Anda till mognare år hängde hon fast vid den
kristna trosläran. Det är först i början av nittiotalet, sedan hon
genomgått tunga och kvalfulla år, som hon, delvis genom studiet
av Spinoza, lösgör sig från kristendomen och arbetar sig fram
till en ny och fördjupad livstro. Sina synpunkter på
kristendomen framlade Ellen Key första gången offentligt i polemiken
med Eva Fryxell och publicerade dem sedan i omarbetad form
i kapitlet »Självhävdelse och självoffrande» i »Tankebilder».
Hon framhäver där, hur kristendomen har sina rötter i den
österländska självförsakelsen och självförintelseidéen. Men
självuppoffringen kan icke upprätthållas som det högsta idealet annat
än med det omedvetna men i erfarenheten djupt grundade
antagandet, att det städse blir mycket få, som följdriktigt efterleva
det. Men att uppställa ett ideal, som man ej kan antaga, att
hela mänskligheten skall kunna uppnå, måste verka förslöande
på idealitetskänslan. Samhället i sin helhet har aldrig ens i de
frågor, om vilka Jesus allra tydligast uttalat sig, följt hans bud,
ty en sådan Jesu efterföljelse skulle visat sig omöjlig för
samhällets bestånd. Katolicismen uppehöll ännu kravet om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
