Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82 hjalmar söderberg
att världen för sex tusen år sen skapades av Gud på sex dagar;
dagarna voro längre än nu, säger läraren; men åren voro kortare,
som man kan finna av Methusalem, som blev niohundra sextionio
år: »på den tiden räknade man inte så långa år, som nu»,
tillägger magistern.
Han förflyttas därefter till elementarskolan, där allting var
främmande och kallt, gråa väggar, långa korridorer, och där livets
råhet och hårdhet redan möta honom i kamraternas lekar och
upptåg. Där lär han sig att svära och att skolka från läxorna
eller i största hast läsa över dem under morgonbönen, medan
lektorn i teologi står i katedern och pratar strunt. Småningom
och omärkligt förlorar han sin barndomstro, så att när han
kommer fram till konfirmationen, har han endast kvar tron på
en gud och på ett liv efter detta. Och i skolan får han sina
första inblickar i kärlekens väsen, när kamraterna utlägga, vad
Absalon gjorde med sin faders frillor på palatsets tak.
Så erövrar Martin Birck den vita mössan. Han köper käpp
och den första cigarren och kysser cigarrfröken på den
smutsiga handen. Nu kan han begagna sin frihet, och han har stora
drömmar. Han tänker bli diktare. Men åren gå, och dikten blir
aldrig färdig. Martin Birck är en fin och känslig natur men
alltför vek och kanske även alltför torr för att bli diktare. Han
glider bort från sina stora föresatser och blir liksom fadern en
liten ämbetsman, som plikttroget sköter sina sysslor. Han blir
ensam. Han har växt från modern, som ej förstår honom, och
från fadern, med vilken han endast talar om livsmedelstullar.
Hans små inkomster göra det omöjligt för honom att sätta eget
bo, och av gatans flickor har han fått nog. Alldeles ensam är
han dock icke. Lyckligare än de flesta har han funnit en kvinna
på sin väg i samma belägenhet som han själv; också hon halvt
undanskjuten från livets bord. I hemlighet leva de förenade, då
fattigdomen icke tillåter dem att sluta ett offentligt äktenskap.
I några mästerliga slutkapitel, över vilka vinterstämningen breder
sin gnistrande kyla och ödslighet, tecknas deras gemensamma liv.
Mänskorna glida som skuggor utan namn förbi dem i den vita
natten. »Tätt slutna till varandra, namnlösa själva och grovt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
