Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I O
selma lagerlöf
Selma Lagerlöf har lärt av Shakespeare och Goethe, av
Björnson och Ibsen och många andra litteraturens stormän. Vi
hava hennes egna ord för den betydelse, som Bellman och
Runebergs »Fänrik Ståls sägner» haft för hennes utveckling. Särskilt
Runebergs episka och folkliga väsen har säkerligen väckt
besläktade krafter i hennes egen själ. Tegnérs hjältedyrkan har
väl ej heller varit utan inflytande på hennes utformning av
kavaljerernas gestalter. Gösta Berlings väsen erbjuder vissa
likheter med Fritiofs; även Gösta Berling är en romantisk viking, för
vilken vardagslivets gränser äro för trånga. Med H. C. Andersen
har hon varit väl förtrogen sedan barndomen, och det är klart, att
hans djupa förståelse av sagan och myten spelat en roll för
hennes egen utveckling. Idéen till »Nils Holgersson» har hon
väl närmast fått från Andersens »Lille Tuk». Hon utgår liksom
han från folksagan, och liksom han förstår hon att omforma det
vardagliga till ett äventyr. Trots deras djupt skiljaktiga naturer
finns det dock väsentliga likheter i deras uppfattning av det
elementära och deras fantasis suveräna lek.
I sin uppfattning och användning av det övernaturliga
erbjuder hon beröringspunkter med E. T. A. Hoffmann, såsom det
också strax påpekades vid »Gösta Berlings» framkomst, antingen
hon så läst honom eller icke. Hoffmanns manér är ju rätt spritt
och har kunnat möta henne hos andra besläktade författare. Och
Walter Scott med sin rika fantasi, sin flödande fabulering och
sin intima kännedom om saga och historia bör ha utövat en
särskild dragningskraft på Selma Lagerlöf. I skildringen av
Dovrehäxan i »Gösta Berling» tycks det mig, att hon lånat något
av Walter Scotts färger. Själv är hon dock knappast inspirerad
av historien i egentlig mening och, fast episk, långt mera
konstruktiv och mer känslomättad än W. Scott, som låter
händelserna själva tala som i en gammal krönika. Även med Dickens
har hon djupgående likheter. Hon äger samma djupa
känslighet och lättrörlighet, samma omfattande människokärlek,
samma etiska allvar, och hon kan som Dickens slå över i det
sentimentala. Hennes »Körkarlen» låter parallellisera sig med en
Dickensk julberättelse, i vilken en eller annan förhärdad ungkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
