Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
august strindberg
Weise, som är höjd över fördomarna. Hans Gustaf Adolf har
föga av en stor regent men mycket av en stor människa.
Karl XII tecknas vid slutet av sin bana, ej som segerherren,
utan som den halstarrige dåren, som ödelagt land och folk och
nu går och väntar på döden och i sina ensamma stunder
förföljes av samvetskvalets skuggor.
Om Gustaf Vasa är mästerverket i serien, beror detta
säkerligen i icke ringa mån därpå, att den bild, som historien
lämnade av honom, verkade sympatiskt på Strindberg själv. Gustaf
är en rättfram bondekonung, som uträttade något nyttigt utan
många ceremonier.
I »Folkungasagan», som är övervägande lyrisk, finnas utmärkta
scener, särskilt kanske den, där »Den besatta» och pästflickan
uppträda. Men ypperlig är också Knut Porses inträde på
rakstugan eller Bengt Algotssons ord till den unga drottningen,
Blanche de Namur, då »Den besatta» med sin kyss vigt honom
åt döden. I »Erik XIV» är terrasscenen ett stycke utmärkt
verkningsfull dramatik, och Göran Persson är en av Strindbergs
mest konstnärligt utformade gestalter. Ondskans traditionelle
bärare i svensk historia har från vidunder blivit en kämpande
människa. I »Gustaf Vasa» är kompositionen mästerlig.
Dramat är byggt på samma sätt som Moliéres Tartuffe — hjälten
framträder först i tredje akten, men hans hårda härskarnäve
spåras i varje scen av de båda första akterna; förväntningen
stiger och svikes icke, när han i tredje akten själv visar sig.
Porträttet av Gustaf Vasa är säkerligen det yppersta i
historiskpoetisk framställning, som vår litteratur äger. I »Gustaf Adolf»
föra oss inledningsscenerna med dödsskalleryttarna och
kroaterna, som dyka upp i det av kriget förödda landskapet, mitt
in i trettioåriga krigets fasor, och slutscenen, slaget vid Lützen,
är stor konst. Det finnes över huvud i dessa dramer spridda scener
av genial skaparkraft, men det brister ofta i kompositionens
helhet. Med undantag av »Gustaf Vasa» nå de ej upp till
Strindbergs största verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
