Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
Däremot återfinner man i dessa stycken Strindbergs gamla
demokratiska uppfattning, och det är denna han tillämpar på
sina kungaporträtter. Nietzscheanismen är i Strindbergs liv
endast ett kortvarigt rus. Någon stor beundrare av
konungamakten hade han aldrig varit. Han tillhörde den ungdom, som
upplevat representationsreformen, den ungdom, som då »i
illusionernas dagar» drömde djärvast om republik och vittgående
reformer. I »Svenska folket» hade han polemiserat mot den
satsen, att svenska folkets historia är dess konungars, och
hävdat en motsatt åsikt. I »Nya riket» framställer han Karl XV
som den liberale och upplyste monarken, som själv skrattade
åt regalierna, ceremonierna, piprensaren och Karl XII:s drabanter.
Denna demokratiska synpunkt går igen i dessa dramer och
bestämmer i allt väsentligt hans uppfattning om konungarna.
Den framträder redan i småsaker. Dessa konungar le ofta över
sin egen höghet, de hava föga känsla för sin egen värdighet,
och omgivningen har det icke heller.
Magnus Smek karaktäriseras av historien som en liderlig
och oduglig konung. Men Strindberg har gjort om porträttet,
i det han fäst sig vid vissa enskilda fakta. God tid rådde i
landet, Magnus låg i strid med de stora, och han frigav
trälarna. Över dessa fakta uppbygger Strindberg sin bild av
konungen, som han fyller med sitt eget patos. Icke är den
konung oduglig, som frigivit trälarna. På hans osedlighet
nämnas inga exempel; förtal alltså — enligt Strindbergs
resonnemang. Hans mystiskt religiösa synpunkt träder till, och
gestalten står färdig: Magnus är det rena offerlammet, som skall sona
sin släkts synder.
Erik XIV blir en Rödarumsfigur, skeptisk och söndersliten,
som finner allt officiellt humbugsartat. Gustaf Adolf blir långt
mera en sökande grubblare än den ljusgestalt, som med
övertygelsens värme gick i striden Det famlande, ovissheten
betonas långt mer än den geniala säkerheten. Och han, som
enligt traditionen hittills varit bäraren av protestantismens idé,
utvecklar sig hos Strindberg, som föga intresserade sig för
lutheranismen, till en förkämpe för toleransen, en Nathan der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
