Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
hade han för länge levat landsflyktig, tillbakadragen och ensam
utan verkligt känn med samhället.
Betydligt högre står fortsättningen, Svarta fanor (1907), som
skildrar nutidslivet i Stockholm på ett sätt som, döda partier
till trots, icke överträffats. Den sedeskildring Strindberg här
presterar är nyktrare, mer kallt dissikerande än hans tidigare.
Den är illusionslös, den analyserar icke för att förbättra, ty den
tror icke längre på människosläktets höjande; med en frätande
pessimism, som kan påminna om Swifts, blottar den
människornas vedervärdighet och ondska.
Åttiotalet trodde ännu på evolutionen, men i samband med
de nya religiösa strömningarna framträdde åter
gammalkristendomens uppfattning, att människan av naturen är ond, ohjälpligt
ond, endast en återlösning genom lidandet och gud kan rena
från synden. Detta är också Strindbergs lära i »Svarta fanor».
Arbetet är framför allt av intresse, därför att Strindberg
säkerligen är den förste, som avläst den sedernas förråing, den
allt uppslukande materialism, som under de sista decennierna
hållit sitt intåg i farvattnet av den stigande rikedomen. I högre
grad än någonsin förr har penningen blivit världens behärskare,
under detta de vilda spekulationernas, jättebolagens och de
hetsade minuternas tidevarv. Det är whiskygroggens tid liksom
den föregående var den relativt oskyldiga punschens.
Strindberg säger på något ställe, att när människorna drucko punsch,
blevo de glada, men whiskyn gör dem trumpna och argsinta.
Det är en fruktansvärd samling människor, som Strindberg här
skildrar som den store »Dyngherrens» följe, män och kvinnor,
som äta och kopulera pèle-mële, en konstnärsbohëme, där männen
icke äro män och kvinnorna icke kvinnor. Som bakgrund
skildras en liten grupp av utvalda, som dragit sig tillbaka från
världen med sönderslitna nerver, för att frivilligt leva ett
klosterliv uppe i Södra bergen.
Att skildra allt detta förfall, denna moraliska lumpenhet och
ondska har alltid legat för Strindbergs penna, och trots onödiga
råheter och den djupare oreda, som är oskiljaktig från all Strind-
19 — 19110. j. Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
