Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
august strindberg
bergs komposition under senare år, är »Svarta fanor» ett
mästerverk i sin art. Men tyvärr är den också en motbjudande
pamflett, i vilken han hudflängt närstående vänner och hjälpare.
Boken är en hämndeakt som så många andra av Strindbergs
böcker, men som sådan är den förfelad och kan endast bedömas
ur patologisk synpunkt. Den personliga hätskhet, som i så hög
grad förmörkar boken, är dock ett fel, som förminskas med åren,
och det är om få litterära fel och missgrepp man kan säga
detsamma. Strindberg har i Zachris’ gestalt återigen tecknat
vampyren, här den litterära vampyren, som suger andras tankar och
idéer, och han har fått en diabolisk kraft över skildringen.
Man har velat göra gällande, att Strindbergs ständiga
ordande om förföljelser och orättvisor endast varit foster av hans
uppjagade fantasi. Otvivelaktigt tog sig också hans
sjuklighet stundom uttryck som förföljelsemani. Men det fanns mer
än nog av faktiskt stoff för hans hetsade hjärna att arbeta med.
Efter hans hemkomst envisades man i Sverige att betrakta
honom som en utskriven och bruten man. Till Strindbergs
sjukliga stämningar under dessa år kom därför en naturlig och
fullt berättigad bitterhet över att vara förbigången och förbisedd.
»I tio år har jag väntat på Dödsdansens spelande», skriver han
till fröken Flygare (18 juli 1909),» i tio år på Svanehvit, Gustaf
Adolf, Gustaf III, Damaskus II och III, Kristina m. fl. I tjugu
år väntade jag på Fröken Julie, Fadren, Bandet, i tio år på
Kronbruden utanför Stockholm, mitt mest svenska stycke.»
Det är en bitter och i hans brev ständigt återkommande klagan,
att han icke spelades på svenska scener.
Jag har ovan berört Levertins förhållande till Strindberg.
För att klarlägga Strindbergs ställning till den samtida kritiken
kan det även vara belysande att anföra t. ex. uppfattningen
i en artikelserie »Sveriges modärna litteratur» (i »Det Nya
Sverige» 1908), där nittiotalsförfattarna utförligt behandlas, medan
Strindbergs hela produktion under dessa år, fram till 1908,
avfärdas på ett par rader: »Hans (Strindbergs) konstnärliga kraft
har härunder oerhört försvagats, och de flesta av hans senare
verk äro alltför förvirrade och planlösa för att erbjuda mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
