Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
listen Rochefort, dels med Edgar Allan Poe, och i båda fallen
var likheten påfallande; med den senare berodde den framför
allt på själva uttrycket av stolt och utbränd trötthet, och på
pannans form, som hos dem båda vidgade sig över tinningarna.
Hans uppträdande var allvarligt, värdigt, högtidligt; han
gick med avmätta steg, nästan som i en procession. Han
talade långsamt och tyst, ofta nästan ohörbart med patetisk
och monoton stämma, som något erinrade om August
Lindbergs. Det var med avsikt, som han alltid begagnade
mellan-registret, ty höjde han tonen, kunde han ej längre behärska
organet. Det kunde då komma något rått och skrikigt över
stämman. Både vad gången och talet angår erinrades man om,
att han ämnat bliva skådespelare och övat att behärska sin
kropps rörelser och modulera stämman.
Allt i hans uppträdande var präglat av hans skygghet och
misstro mot människorna och vittnade om, att han ville väcka
så litet uppmärksamhet som möjligt. Gången var ljudlös,
ögonen höll han bland främlingar vanligen nedslagna. Kom ban
in i en offentlig lokal, valde han den mest undanskymda
kroken, och så vitt möjligt vände han ryggen åt de innevarande.
Det var visst icke underligt, om han stundom under sin
mystiska period kunde få den föreställningen, att han var osynlig.
Såg någon på honom, undvek han att se tillbaka, ty han var
generad såväl av nyfikenhet som av det hat, som han, den
alltid förföljde, trodde sig läsa i allas ögon. Han tålde icke
folksamlingar och led, om han kommit in i sådana, ett rent
fysiskt obehag av all fulheten omkring honom. Människorna
tedde sig då för honom som djur eller »larver» såsom han brukade
uttrycka sig. Hans stämningar växlade för övrigt med
förunderlig lätthet från ljus till mörker. Den minsta bagatell som
en kopp dåligt kaffe på morgonen kunde förstöra dagen för
honom, men en liten vänlighet, åsynen av en vacker blomma,
ett gott brev kunde åter försätta honom i solskenslynne.
Om man undantar kristiderna, då ban kastades kring av
omständigheterna och levde som dagen kom, voro hans vanor
ytterst regelbundna. Dygnet gick som ett urverk. Han steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
