Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
prosa är vardaglig, men den breder sig raskt i en beskrivning,
full av träffande och målande uttryck, och glider utan
ansträngning upp i det högsta patos. Hans stil är alltid saklig,
genomskinlig. Periodbyggnaden är korrekt och lätt. Hans
satser löpa smidigt som kattor och komma efter nog så
vårdslösa språng alltid ned på alla fyra fötterna. Vad han själv på
något ställe yttrar om Balzacs stil, passar väl så bra om hans
egen: »Allt är hos honom konstlöst; man ser aldrig
kompositionen och jag har aldrig märkt hans stil. Han leker icke med
ord, figurerar aldrig med onödiga bilder, vilka för övrigt
tillhöra ’poesien’, men har däremot en så säker formkänsla, att
innehållet alltid får det klara uttryck som jämt täckes av
ordet. All grannlåt försmår han och verkar direkt omedelbart
som en berättare i ett sällskap, vilken ibland refererar en
händelse, ibland införer personerna talande, ibland kommenterar
och förklarar».
Till hela sin anda var Strindberg djupt kristlig, fast
naturligtvis icke ortodox. Man skulle kunna tycka, att denna hans
religiositet stode i skarp motsats till hans revolutionära
skaplynne. Men detta är långt ifrån fallet. Det var vissheten att
sitta inne med den absoluta sanningen — vilken nu denna än
för tillfället var — som gav styrka åt hans arm. Och
Strindberg är icke ensam om denna ståndpunkt. Om man studerar
de stora revolutionärerna under de bägge sista seklen, även de,
som opponerat mot kristendomen, ha de burits framåt av ett
rent religiöst patos. Deras religiositet ligger, liksom
Strindbergs, framför allt i det absoluta sanningskravet och
uppgörelsen inför det egna samvetet. Detta gäller om puritanerna
Cromwell och Milton likaväl som om Rousseau och Robespierre,
Almqvist och Tolstoy.
Strindberg övergick från att vara en troende positivist till
en glödande mystiker, och delvis följde han häri omslaget i
hela tidsriktningen. För den, som inträngt i Strindbergs kynne
och världsåskådning, ligger heller icke något förvånande i denna
förändring. Han hade i själva verket börjat som pietist och
slutar följdriktigt som mystiker. Det tycks för övrigt ligga nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
