Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 5 2 gustaf fröding
Hon var oss en främling, som främling betraktad
hon gick ibland främmande, glömd och föraktad,
och trång var den gråkalla nordiska vrån,
knappt hann hon att tvinga sig ned under seden,
förrn framhugget hårt av den kokande vreden
kom bittert och hårt hennes anstolta hån.
Ungdom, skönhet, rikedom och talanger, allt tycktes här
förena sig för att skapa ett sällsynt lyckligt samliv, men det
blev icke så. De .båda unga gingo stormiga öden till mötes.
Ferdinand Fröding var en begåvad man av musikalisk och
poetisk läggning men redan tidigt präglad av sjukliga egenheter.
De dikter han efterlämnat uttrycka förtvivlan och livsleda.
Stundom försvann han för långa tider från hemmet utan någon
angiven orsak. Efter en hjärnhinneinflammation 1865 kunde han
icke längre sköta sina affärer, sjönk ännu djupare i melankoli
och slutade som enstöring och religiös grubblare.
Också modern hade rika gåvor. Redan som ung flicka
skrev hon vers, som vittna om formtalang och livlig och kvick
uppfattning. Men även hon hade ett överkänsligt och nervöst
temperament. Hon intresserade sig för spiritism, förutsade
Karlstads brand, och strax efter Gustafs födelse måste hon en
längre tid åtnjuta hospitalsvård för sinnessjukdom.
Det var således under ogynnsamma förhållanden, som Gustaf
Fröding såg dagen den 22 augusti 1860. Han skildras som
en stillsam och tålmodig liten gosse, vacker, med stora
blä-klintsblå ögon. Han deltog gärna i kamraternas lekar, men om
ingen sysselsatte sig med honom, satt han helst stilla,
försjunken i tankar. Han var tafatt och närsynt och slog sig ofta, i
synnerhet i huvudet, då han icke kunde taga för sig med sina
små och späda händer. Fadern brukade också säga till honom:
»Akta knuten, Gösta», därmed antydande, hur svårt han hade
att klara sig i verklighetens värld.
Moderns sjukdom drev fadern, som ej kunde uthärda ensam
i hemmet, utrikes för ett par år. Barnen vistades under tiden
på herregården Byn, belägen i en härlig skogstrakt vid sjön
Alstern. Där återförenades de med föräldrarna 1862. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
