Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf fröding
3 1 5
med stor glans och härlighet. »Han skrattade visst åt
alltsammans och jag har ett svagt minne av att han puffade
landshövdingen i sidan och sade: ’f—n så löjliga typer, de här
Karlstadsborna!’» Hela denna skildring påminner om
Strindbergs framställning av Karl XV och den kungliga cortègen i
»Det nya riket».
Landquist har träffande framhävt Frödings bestämda
ställningstagande inom politiken. Men han bygger därpå en, så
vitt jag kan finna, något missvisande karaktäristik. Han säger
bl. a.: »Endast i den politiska intressesfären framträder denna
drömmare som i ordinär mening en man d. v. s. en
personlighet, som valt sin egen ståndpunkt i den jordiska
omgivningen och vet vad han vill». För Landquist är Fröding som
skald uteslutande en visionär drömmare, och han framhåller
att »hans diktnings syner icke äro avbildningar av i
verkligheten iakttagna fenomen men skapelser av hans fantasi och att
han (Fröding) icke ägde observatörens förmåga». Och
Landquist tillägger senare: »drömmens fynd äro de realistiska
smådragen, vilka hos Fröding förekomma så underbart på sin rätta
plats och göra dess(!) humoristiska eller komiska verkan».
Det förefaller mig, som om denna motsättning mellan
Fröding som skald och som socialpolitisk skribent knappast vore
hållbar. Frödings utveckling löper parallellt inom bägge dessa
områden. Det finnes ett nära samband mellan hans
journalistiska författarskap och hans tidigare diktning. Medan Fröding
ännu var ung, relativt frisk och livsduglig, visar även hans
diktning ett starkare verklighetselement än senare. Utom
Strindberg har ingen av periodens skalder i så hög grad gett uttryck
åt samtidens problem och idéliv som just Fröding. Jag har
ovan berört en del rena tendensdikter i Karlstadstidningen.
Men även hans första diktsamling, »Guitarr och dragharmonika»,
bär tydliga drag av tidsstämningen. I dikter som »Takt»,
»Salomos insegel», »Bristande pietet», »Belysningsfrågan»
återklinga åttiotalets satir och frihetspatos. Även senare
bryter hans starka sociala känsla igenom som i »Bollspelet vid
Trianon» och »Den gamla goda tiden». Hela »Guitarr och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
