Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per hallström
39 1
fängslar Orlanduccio i det döende lejonets blick, återfinner han
i sin fiende Pelas ögon, i det ögonblick då denne uppger andan.
Denna berättelse ger också uttryck åt författarens trängtan
att liksom sträcka sig ut över dödens gränsmärke och skåda
in i det obekanta, att öppna på förlåten, som döljer dödens
mysterium för människoögat. Ännu tydligare framträder detta
i Laodamia. Det är en ung hustru, som nyligen förlorat sin
man. Hon är otröstlig, upplöst av nätters vaka och feberheta
gråt. Lik en annan Laodamia ser hon slutligen mannen åter
inträda i det ljusstrålande rummet. Och han talar om den
illusion, som livet är, om människan, som tror, att hennes
individuella tycken äro målet, då det dock är släktets liv, som
naturen åsyftar. Det är självuppgivelsen i allt, i kärleken som
i verket, som ger människan lycka. »Döden löser upp den
villa, som var jaget, det är därför den ger ett så befriat och
stort ansiktsuttryck. Den löser grundligt, den skär av knuten.
Nu förstår jag vad jag famlade efter därute, nu är porten
öppen igen, och jag ser. Jag var i allt det jag såg ute i natten,
i tyngden, i skuggorna, i ljuset, i de förnimmandes oroliga och
skälvande inre; jag är där, så länge livet har mig. Vad som
håller mig fången i det, det är illusionen, att jag är något
annat. Men kunde jag ödmjukt älska allt som har liv, glömma
mig själv, då vore jag fri, då vore jag vis, då vore jag
slocknad som ett stjärnskott, men i ljus, då hade jag ro. Den ron
ger döden; den säger: du är icke längre.»
På detta sätt väger Per Hallström livet med dödens mått.
Hans pessimism är ej nedslående lika litet som Schopenhauers.
Den utvecklar sig naturligt till en etisk livsbetraktelse. Och
utifrån denna synpunkt betraktar Hallström ännu en gång
omvärlden och formulerar sin uppfattning av individens förhållande
till livet. Lidandet är en nödvändig faktor i tillvaron.
Människans mål är ej att söka efter lyckan utan att sträva efter att
uppfylla sin plikt. »Endast i plikten», säger Ingert (Det Stumma)
»har jag hittills funnit min vila, fast den blev njugg och
lättstörd.» Och Magnil i Döda fallet yttrar: »Jag har sagt
farväl åt mitt. . . . Man skall inte drömma om lycka, det är inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
