Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
PER HALLSTRÖM
klämmande trist. Det är förbi med Janssons lyckostämning, hans
stolta och självbelåtna betraktelser, hans lastbara funderingar
på kaféfröknen. Han ger till ett jämmerrop som ett sårat djur.
Hans känsla för den bortgångna blir plötsligen till en lidelse.
Och när hans första häftiga smärta lagt sig, växer legenden
om den döda fram ur hans och föräldrarnas gemensamma
minnen om henne, »den saga, eom kanske är sannare än
verkligheten, emedan allt smått är borta ur den». Skarpare än i
denna berättelse med dess växlande spel av bitande ironi och
djup medkänsla kan man icke framhäva dödens omskapande
makt över människolivet.
Det är fasan inför döden, som stegrar livskänslan och ger
innehåll och storhet åt livet. Under terreuren i Paris (Hemlig
idyll) finner den fattige republikanske skrivaren en afton i sin port
en ung adelsfröken, som gömt sig undan sina förföljare. Han
tar henne med sig upp på sin fattiga kammare och gömmer
henne där några dagar och nätter. Men döden står bela tiden vid
deras sida och sprider sin högtidliga, renande stämning över
deras samvaro. Slutligen lyckas ban att hjälpa henne på
flykten. En rätt lång tid efteråt, då det började bli lugnt i
landet, och hon fått tillbaka sitt gods, skriver hon till honom och
erbjuder honom sin hand. »Jag var mycket lycklig hos er.
Luften var lätt där, livet tycktes rikare, ständigt halvt bortvänt
till avsked. Den tiden är förbi; nu har livet blicken mot mig.
Vill ni taga mot det hand i hand med mig?» — Men ban
svarar nej. Han vill ej grumla sitt minne av de gångna
dagarnas samvaro. »Med faran i luften omkring er, lysande i dess
mörka fond står ni i mitt minne, älskad oeh tillbedd. Den
rymden är er — utom den blir allting matt och dämpat och smått —
den rymden är er för beständigt.»
På ett rent monumentalt sätt har Hallström uttryckt döden som
höjdpunkten och förklaringen av livet i berättelsen om Lejonet.
I dödsögonblicket ser öknens konung åter som i en dröm sin
frihets land, Saharas gula sandöknar gnistrande i solljuset, och
det genomlever ännu en gång bela sitt förflutna liv. Och
samma uttryck av storhet och medlidande, av befrielse som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
