Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per hallström
39 1
ningssättet har tagit intryck av Selma Lagerlöfs episka lugn
och breda penselföring. Hennes inflytande spåras i hans försök
att återgiva människans natursida (Grels Olofsson), i den
drömlika säkerhet, varmed i »Lejonet» det underbara är invävt i
verklighetsskildringen, och slutligen i utmålandet av vildmarken.
Per Hallström är nämligen även en utmärkt
naturskildrare. Hans sätt att återge våren i romanen med samma namn
utvecklar sig till ett helt poem. Denna årstid är kanske den,
som mest älskas av den melankoliska skalden. Han återvänder
i varje fall till den flerfaldiga gånger. I »Källorna» framträder
den med hela sin norrländska plötslighet. Över hela denna
berättelse vilar det en stämning av flödande källsprång och
spelande kylig vårluft, något ljust och glatt mitt i den dystra
händelsen.
Överallt blir i Per Hallströms framställning naturen till
en spegel av människans liv. Detta symbolistiska
uppfattningssätt, som ju i modärn litteratur ej är ovanligt och som
sammanhänger med den panteistiska världsuppfattningen,
framträder redan i berättelsen »I blå skogen», där Marits öde
utvecklar sig mot bakgrunden av naturens från sommar till höst
växlande liv. Det klingar något av folkvisans vemod och milda
sorg genom den vackra, endast något för pratsamma
berättelsen. Författaren har synbarligen inspirerat sig av gamla
vallarlåtar. Landskapet skildras i sin storslagna oberördhet, först i
sommarens fulla fägring, sedan i höstens tid, då bladen gulna
och virvlas bort av stormen.
I »Döda fallet» inramas på samma sätt Vild-Hussens
äventyrareliv i en serie av storslagna och på samma gång intimt
sedda skildringar av Norrlandsnaturen. Särskilt slutkapitlet,
Hussens dödsfärd nerför den nyskapade älvens brusande forsar,
är storslaget. Och i »Det stumma» är denna växelverkan
mellan natur och människor ännu starkare betonad. Det är
berättelsen om tvänne människor uppe från ödemarken. De hava
uppväxt i den avlägsna dalen, där bergen stå stela och branta
och stänga mot yttervärlden, där skogen växer vild och orörd,
och där älven ensam bär bud om livet utifrån. Ingert och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
