Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4o0
ERIK AXEL KARLFELDT
Vemodet blir till längtan i en grupp dikter, där skalden
drömmer om en kommande kärlekslycka. Det är dikter till en
ung kvinna, som möjligen existerat, möjligen blott är en dröm,
som det heter i den skäraste och luftigaste av alla dessa
Karlfeldts kärleksvisor (Sagan om Rosalind):
Fast morgonvindar strömma
igenom ask och lind,
jag kan ej sluta att drömma
om liten Rosalind.
I blomsterlund jag går,
hon följer mina spår,
och lockande hon säger:
»Blir dig ej dagen lång?
Kom, låt mig reda ditt läger
och sov vid min kärlekssång!»
Fast tonerna bli tunga
som rägn i höstlig vind,
jag kan ej sluta att sjunga
om liten Rosalind.
Bort flyga mina år,
min vän jag aldrig får.
Hon är ju en saga bara,
har aldrig ägt liv och själ;
och skulle en annan hon vara,
så är hon borta likväl.
Men skalden drömmer också mera tillitsfullt om att den
älskade en dag självmant skall komma honom till mötes, hälsad
av hans jubel, och han utmålar hennes fägring i hänförda ord,
som låna sina färger från vildmarkens egen värld (Drömd
lycka). Hennes mun har tranbärets friska glöd, och »av
björkarnas höstguld lånad är färgen jag ger åt ditt hår». Och än
en gång se vi samma gestalt skymta förbi oss i Hembygdens
huldra som en inkarnation av skogens trolska skönhet:
Hennes läppar stå ljuva och röda,
hennes hår är som solbrantens ström,
hennes öga är djupt som en gruva,
fullt av dunkel och längtan och dröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
