Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
TILLBAKABLICK
Vi få den klaraste föreställningen om, vilka de ledande idéer
äro, som behärska dessa båda sekel, om vi erinra oss, att
sjuttonhundratalets tankeliv på flera väsentliga punkter utgör en
reaktion mot sextonhundratalets. I politiskt avseende var
sextonhundratalet enväldets tid. Folket hade ännu ingen
bestämmanderätt och intet verkligt inflytande. Konungen satt inne
med makten. På alla områden möta oss järnhårda regler, som
bestämma allt, från hovetiketten till sättet att känna, tänka och
skriva. I religiöst hänseende utgör sextonhundratalet både på
katolskt och protestantiskt område den segrande ortodoxiens tid.
Protestantismens vakna kritik hade avlösts av en benhård
dogmatism, och religionen hade stelnat i ett system av formler.
Den var statsreligion som aldrig förr. Undersåten måste
omfatta samma tro som sin furste. Och denna tids litteratur bildar
i många avseenden liksom en isolerad ö, belägen mitt emellan
den äldre renässansen och de följande seklen. Genom sin
aristokratiska läggning avstänger den sig från den friska,
blod-givande folklighet, som ännu utmärkt en god del av
femton-hundratalslitteraturen, och imitationen av antiken, strängare, men
också mer förfinad än någonsin ger den en abstrakt prägel. Det
är en förnäm och elegant hovlitteratur, skriven för att behaga
konungen och den adelsklass, som omgav honom. Den är bunden
av stränga regler och utmärker sig genom en högt utbildad
teknik. Den sätter förnuftet som det högsta och tolererar
känslan och fantasien endast i den mån de låta sig behärskas
och adlas av tanken och viljan. Människoframställningen åsyftar
också att visa denna hjältens eller hjältinnans herravälde över
sin lägre natur: det är alltid plikten och institutionerna, som
besegra lidelsen och instinkten i denna periods tragedier. Och
tidens komedi är ett ständigt försök att ridens castigare mores.
Denna diktning betecknar i viss mån det sista ledet i
renässansens stora rörelse. Den antika litteraturen utgör alltjämt mönstret,
vilket följes strängare än någonsin i Boileaus satirer såväl som
i Racines tragedier. Men i detta ögonblick bliva vi också vittne
till, hur larven spränger sina fjättrar och den modärna litteraturen
som en brokig fjäril flyger ut ur puppan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
