Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
TILLBAKABLICK
skarpare prägel, en mera medveten form. Realismen, som under
sextonhundratalet huvudsakligen framträder som burlesk parodi
på roman och drama, utvecklas nu till en självständig genre
och blir bärare av de djupaste formerna av människoskildring.
Och romantiken har väl aldrig varit så fylld av oändlighetskänsla,
aldrig uppträtt med så fjärrblå horisonter, aldrig så djärvt drömt sig
bort everywhere ont of the world som i början av adertonhundratalet.
Förövrigt finnes det många beröringspunkter mellan de båda
riktningarna. Voltaire, upplysningstidens mest typiske
representant, är den förste, som gör Shakespeare bekant på
kontinenten, Pope översätter Homeros, Young, förut en lärjunge
till Pope, uppträder som en motståndare av antikimitationen
och hävdar, att skalden endast bör efterlikna naturen.
Naturen är i själva verket tidens lösen. Den ljuder oss
till mötes från alla håll. Det är svärmeriet för naturen, som
ger Rousseaus paradoxer deras lifskraft och makt över sinnena,
det är ledstjärnan i Goethes liv och diktning. Det uppenbarar
sig som kärlek till det primitiva och folkliga, som panteistiskt
uppgående i allnaturen. Detta ord rymmer allt, som rör sig i
tiden, längtan efter mindre förkonstlade och enklare seder, efter
mera demokratiska samhällsförhållanden. Allt som man finner
stort, skönt, betagande kallar man natur. Homeros hjältesånger,
Ossians dimhöljda kväden, Shakespeares djupa själsmålningar
äro »natur». Det är samlivet med naturen, som ingjuter en ny
anda i lyriken, dittills epigramatisk, sirlig, pompös, nu enkel
och folklig, bräddad av känsla och längtan. Det är naturstudiet, som
ger vingar åt observationen och som utvidgar och fördjupar
verklighetsskildringen. Det är den, som nu ger sin prägel åt
människouppfattningen. Under det att klassiciteten framförallt
återgivit samhällsindividen, hjälten, människan som ett mönster,
behärskande sig själv och sina lidelser, blir det nu det
allmänmänskliga, som belyses, natursidan i människans väsen,
instinktens makt, känslornas spel, lidelsernas stormiga lek — allt
detta, som man fann så mästerligt återgivet hos Shakespeare.
Konsten strävar nu att efter Hamlets ord bliva en spegel av
verkligheten. Uppfattningen av människan blir friare, rikare, psy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
