Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historia utspelats. Från dess fönster var det, som den
vansinniga hertig Magnus såg Vätterns hafsfru gunga på
böljorna, frestande honom att följa sig ned i sin gröna sal. Livijn
hörde redan som barn en folkvisa om denna sägen, hvilken
sedan gaf honom ämne till en opera. I dessa omgifningar är
det också, som Birgitta och så många andra gestalter ur
medeltidens historia och sagovärld vaknat till lif i hans fantasi.
I Livijns roman, Axel Sigfridsson, återfinnas i sina
allmänna drag de intryck, som Östergötlands natur och minnen
gjort på honom. Han framhäfver där de båda motsatserna i
detta landskaps karaktär: slätten och skogen, då han säger:
”Jag älskade fältet, ty man ser der fjerran ifrån sig, och med
den oinskränkta blicken likasom utvidgar sig menniskans
tankeförmåga ; men jag hatade ej heller den mörka skogens dunkla
helgedom. Ofta har skogen förefallit mig som gudomens heliga
tempel, upprest af naturens jättearm till dess mästares
förherr-ligande... Jag vet ej hvilken oförklarlig ande dväljes i en
åldrig lund; men till mig har den ofta talat, och jag har
förnummit hans röst.” De kraftfulla träden hafva erinrat honom
om jordelifvets korthet och naturens evighet. ”Med skogens
lugn har lugnet ofta gjutit sig öfver mitt hjerta, och i dess
friska ångor har jag hugsvalat mina villor och tvifvel. Väl
hundrade gånger har jag, försänkt i dess dysterhet, känt en
vind från Eden fläkta öfver mig; min själ har trott sig lyftas
af morgonvindar mot höjden, och min kropp har känt sig
badad i den heliga hvilans letheiska bölja.” Han har hört
”skogens smekande dryader framsucka sina lofsånger öfver
det dem förunnade lifvet och skåda vattnets klara ande,
antingen svalla sitt välde och sin ombytlighet eller i en jämn och
skimrande yta framspegla sina djupsinniga betraktelser öfver
det eviga lugn, som, oaktadt ständiga omskiftningar, evigt
återspeglar naturens eviga herre.”
Det är också Livijns egna barndomsintryck, som åsyftas,
när det i samma roman nämnes, att hjälten tidigast lefde i sagans
och historiens värld. ”Än såg jag hafsfruns blå släp gunga sig
på böljorna, än vandrade skogsfrun på jagt och bergfrun
vallade sina hjordar. Necken spelade, de små elfvorna dansade,
och jag dansade midt ibland dem; jag kysste den skönaste, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
