Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visade hon sig ej om dagen, så underlät hon aldrig att inställa
sig i mina drömmar.”
När man läser dessa vackra rader, är det, som om man
såge, huru ur barndomsdrömmarnes töckniga fjärran
fram-skredo de gestalter, hvilka, såsom Hafsfrun och Strömkarlen,
senare skulle sysselsätta honom i hans diktning. I samma
minnesrika och trolska nejder var det, som P. D. A. Atterbom
uppväxte, skalden, som diktade Fågel Blå och Lycksalighetens
ö och tolkade Svenska siare och skalder; och där var det, som
Fredrik Leonard Rääf greps af kärlek till fornminnena, så
att han senare blef en af våra ifrigaste samlare af folkvisor,
sagor, skrock och gamla permebref.
Men det var icke endast dessa tjusande och högstämda
intryck, som Livijn medförde från fosterbygden, öppnade
han ögonen och kastade en blick på lifvet omkring- sig, fann
han också bilder af en helt annan art. Hvilka lustiga
småborgare var det icke, som rörde sig mellan potatislanden inom
stadens tre tullar!
Att denna sida af Skenningelifvet icke undgått honom, är
tydligt, så satiriskt som han af naturen var anlagd. Mer än
en gång framskymta i hans bref, särskildt från
Marstrands-tiden, scener, som vittna om, att han hade sinne för dessa
hvardagsiifvets småaktigheter. Uppfattningen om
fädernestaden får uttryck i ett bref till Hammarsköld (H. 1. 13):
”Landet är ej skapat för mig, det uppfyller min själ med en
hop veka känslor, som jag nästan är färdig att förbanna...
stadens buller fordras för att muntra min stormiga själ, och
jag känner, att det största straff man kunde pålägga mig, vore
att vistas på landet. Härtill bidrager äfven att omkring trakten
äro just inga ställen, med hvilka man kan umgås, och skulle
man någon gång komma ut, får man höra Herrame prata om
seden, som ser vacker ut, om dess dyrhet, om Bonaparte reser
åt England. Äro de präster, så kunna de just ibland bli
hög-lärda, och då får den stackars Kant betala laget. Det är ett
så hiskeligt buller och skrik om förmörkadt förstånd, att man
ej just kan urskilja, om det är de sjelfva eller Kant, som gått
i mistning deraf. Fruntimmernas tunga får ej heller hvila,
för att skaffa henne motion, sysselsätta de henne häftigt med
smör, ost, kalfvar, pigor och får. Flickorna bevars, de hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
