Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdighet. Alla barn äro hvarannan gemenligen lika; hela
skil-naden består der uti, att somliga klättra mera högt, somliga
åter mindre; och att några kasta de fångade fogelungarne genast
i marken, medan deremot andra, under ett hjertnupet
oförstånd, svälta ihjäl dem i en bur!”
Livijn hörde till dem, som gärna klättrade högt och som
älskade att drifva ikring vida i skog och mark. Han gör
intryck af en frisk och hurtig pojke, som intresserar sig för allt
i omgifningen. En auktion i Solberga, ett klockareval i Högby
kunna icke gärna försiggå, utan att han är med på en kant.
Får man tro hans berättelse i Lifberg1 och Axel Sigfridsson,
har en barndomskärlek också förljufvat dessa år, men han
antyder själf, i det senare arbetet, att den icke varit alltför
sentimental.2 Ett drag, utmärkande för Livijn under alla
åldrar, är hans reselystnad. En god del af sitt lif har han
tillbringat på kärra. Man rentaf förvånas öfver den rastlösa oro,
som drifver honom från det ena stället till det andra. Hans
almanacksanteckningar äro en fullständig resejournal. Från
Linköping till Högby, från Högby till Skenninge, Vadstena,
Medevi och en massa andra smärre orter i trakten. Han skulle
så förblifva hela sitt lif — ännu på sin ålders dagar for han
som generaldirektör långt mer, än han behöft från stad till
stad, uppsökande gamla vänner, görande nya bekantskaper,
så att man slutligen har det intrycket, att han känt hela Sverige.
Fadern var säkerligen en af dessa naturer, som icke göra
mycket väsen af sig. Håhl beskrifver honom som en from
och angenäm man. Sonens omnämnande om honom går i
samma riktning. Man får intrycket af en Johannesnatur, som
med klok förståndighet och fridfullt sinnelag styrde sin
församling och i sina förhållanden gjorde alla rätt.
En helt annan karaktär var modern. Hon hade den
Törnerska familjens oroliga blod. Det var en häftig och
passionerad natur, på en gång öm och stridbar. Man skymtar
hennes porträtt, fast mera demoniskt än i verkligheten, i den
vårdarinna, som Axel Sigfridsson jämför med en utbrunnen
vulkan, ”hvars eld väl grufligen härjat men ej förmått till
grunden ödelägga den angränsande fagra nejden”.
1 Lifberg, s. 81.
2 A. Sigfridsson, s. 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
