Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill vara manlig. Han är full af passion, af kunskapstörst,
af en glödande äregirighet. ”Du är i vissa fall lyckligare än
jag. En gäng skall denna brinnande låga sakta sig. Du skall
finna någon lättnad, kanske ock nöje men för mig — hvad
återstår? Smärtan att se mig okänd, gömd bland hopen,
beroende af nycker och evigt förolämpad, misskänd. Jag skall
dö obemärkt. Man skall lättsinnigt ila öfver min graf, och ingen
vandrare skall fästa en uppmärksam blick på den plats dit ödet
förde mig för att låta mitt stoft hvila.”
Han hade rätt, då han sade, att Hammarsköld var
lyckligare.
Livijn var och förblef en söndersliten natur. ”Svartalfer”
bodde på djupet. Det var för att dölja de pinande kvalen, som
han hittade på tusende upptåg, och han lyckades dupera de
flesta af sin omgifning. De sågo endast det satiriska löjet,
hörde det hårda och ofta hetsiga omdömet, stöttes tillbaka af
hans hänsynslöshet eller skrattade åt hans saftiga
östgöta-humör, allt efter den yttersida, som de råkade få se — men i
djupet bodde svartalferna.
Världsman var han i hvarje fall i förhållande till
Hammarsköld. Han var fyra år äldre än denne, en tidrymd, som vid
denna ålder spelar en stor roll. Han hade redan sett sig
omkring och var långt mera praktiskt och kritiskt anlagd.
Med sina kvicka infall, sina fantastiska lefnadsplaner, sin
liflighet och beslutsamhet både intresserade och imponerade
Livijn på Hammarsköld. En komisk och karaktäristisk
anteckning i almanackan bestyrker detta och visar, hvilket
intryck Livijn först gjorde på vännen. Hammarsköld hade
uppmanat honom, skrifver Livijn, att läsa Rinaldo Rinaldinis
äfventyr för att se, huru lik han själf var den djärfve,
högsinte och passionerade röfvarhöfdingen.
Livijn såg i sin tur upptill Hammarsköld. Han beundrade
dennes beläsenhet, hans poetiska sinne, hans säkra omdöme.
Själf hade Livijn intet intresse för filosofi, och estetiska
resonemang inlät han sig aldrig på.
Hvad som ytterligare ökade sympatien emellan dem, var
vissa likheter i deras inre upplefvelser. Båda befunno sig i
detta ögonblick i det kritiska genomgångsstadium, hvilket den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
