Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om målningar, som han aldrig skådat. I mycket förhöll han
sig på samma sätt till böckerna. Han läste sig till teorier,
hvilka han sedan var ytterst ifrig att få tillämpa. Boken var
knappast igenslagen, förrän han stod på torget och predikade
dess innehåll. Hans omdömen falla också litet på måfå, och
någon verkligt skarp och vidsynt kritiker blef han aldrig, om
han också blifvit sedd för mycket öfver axeln. Men han hade
en stor egenskap. Han hade en stark tro och visste, hvad han
ville. Det kan icke nekas, att han stundom, då han fått en
idé i hufvudet, kan förefalla som en Don Quixote, ridande
spärr mot väderkvarnarna, men detta hans envisa förlitande
på sig själf och sina egna åsikters riktighet gjorde honom också
i mångt och mycket stor. Det var genom dessa egenskaper,
som han blef en reformator, och det bör aldrig glömmas, att
det är Hammarsköld, som vi främst hafva att tacka för den
nödvändiga revolutionen i den svenska vitterheten
Det bästa hos Hammarsköld var knappast intelligensen.
Det var karaktären. Han uppoffrade sig själf och sin framtid
för hvad han ansåg rätt. Saken var för honom allt. Han var
hvarken fåfäng eller egoistisk. Hjärtegod och uppoffrande
stod han alltid beredd att dela med sig både af idéer och
penningar — om han hade några.
Livijn är en mera sammansatt natur och svårare att fånga.
Han är mera facetterad. Han vrider ständigt en ny sida mot
betraktarn, så att han slutligen ter sig som idel motsatser.
Han är fylld af samma jäsluft och samma sentimentalitet som
Hammarsköld, men arten är dock en annan. Hammarsköld
är vek och genomskinlig som ett vatten, hvilket visar sin egen
botten — Livijn är som ett upprördt haf, af hvilket man endast
ser den kokande och skummande ytan. Skulle man tro honom
själf, är han en världsman af stor erfarenhet, som med en
öfverlägsen skepsis bedömer ställningar och förhållanden. Han
vill verka kall och oberörd. Han gör gärna narr af sina egna
och vännens utgjutelser, möter dem med ett bullrande skratt
eller en kvick demonstration. Han hör till dessa naturer,
hvilka hellre förtala sig själfva än blotta sitt inre. Till och med
för Hammarsköld säger han icke allt utan döljer det bittraste
af sina lidanden, sin fattigdom, sina många förödmjukelser.
Och detta i själfva verket därför, att han är blyg och vek, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
