Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hammarskölds utsikter förändrades emellertid hastigt.
Förmyndaren upptäckte, att familjeegendomen ej hade
fideikommissnatur, och plötsligt såg sig Hammarsköld som ägare till
en liten förmögenhet, och kunde ostörd fortsätta sina studier.
För Hammarsköld var denna världssmärta endast en
ung-domsstämning. Han glömde snart Nora Rääf och genomlefde
en ny och lyckligare kärlek med en annan kvinna, som blef
hans maka. Genom studiet af de nyare filosofemerna fördes
han tillbaka till kristendomen och frigjordes därigenom från
sin pessimism samt fann frid.
Men Livijn öfvervann aldrig helt sitt missnöje med
världen och människorna. Han förblef jakobin ända till det sista.
Genom hela hans produktion går ett drag af svart melankoli,
som långt ifrån att förflyktigas, tätnar ju mera han mognar.
”Vårt lif är också ej annat än en väg af färgade tårar; de
kyssas af hoppet och af hoppet lefva vi. Fortsatta hopp, kedja
af gråtna önskningar.” Men Livijns känslor äro växlande som
ett aprilväder. Och hans tankar gå sällan i raka linjer, utan
i konstiga vinklar som hästens öfver schackbrädet. De svarta
tankarna slå hastigt och oförmodadt öfver i yster lifsglädje.
Tårarna sluta i skratt. Allting skimrar hos honom i starka
reflexer. Hans färger äro det svarta och det röda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
