Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under yra lekar stjäla en kyss eller att i glada bröders lag
tömma ett glas.
Den 20 november prisbelöntes han för ett Samtal i de
dödas rike, men Praeses framställde grava anmärkningar.
Talet är förloradt, men af Wadströms kritik kunna vi se, att
det var en dialog, troligen med Suhm som mönster för
framställningen, någonting i Gyrithas stil. Samtalet ägde rum
mellan ”tvenne okonstlade, redliga och framfusiga göter,
Sigurd Biskop och Ansgarius”. Men Livijn hade passat på
att gifva uttryck åt sitt vid denna tid glödande prästhat, ity att
han utmålat biskopens gestalt så, att ”för det Tidehvarfvet ingen
Prest kännes i Sverige af den Uselhet, som Sigurd tillägnas”.
När han den 4 december återkom med ett tal om Erik
Puke, hade han illa punkterat uppsatsen, slarfvat vid
inskrif-ningen och icke inlämnat den på kvartformat, såsom sällskapets
stadgar föreskrefvo. Till och med Hammarsköld yttrade, att
det var det sämsta Livijn någonsin skrifvit. Under tiden hade
han utarbetat ett tal om ReUgionsfanatismen, men det var så
eldrödt, att han icke vågade insända det.
Men i februari 1804 tog han skadan igen. Han inlämnade
då Tankar om själfmord. Skriften finnes icke kvar, men af
Livijns och Hammarskölds brefväxling framgår det, att Livijn
försvarat själfmordets berättigande. (H. I. 50—53). Detta
var ett ämne, som ofta behandlades i revolutionstidens
litteratur. Det var helt naturligt under en så upprörd tid, hvars
idealer i icke ringa mån voro färgade af den antika
republika-nismens uppfattningssätt. Redan Kellgren hade i Stockholms
Posten år 1781 i en artikel ”Om svårigheten för en kristen
att vara stor poet” skrifvit: ”Cato var romare och bland
romare var det en dygd att hellre välja en sjelfvillig död än
en påtvungen träldom. Hade Cato varit kristen, skulle han
i stället med lydnad böjt sitt hufvud under oket och tillbragt
sin lefnad i %akt och slafveri.” Samma uppfattningssätt
återfinnes sedan uti nyromantikens skrifter.
Livijns uppsats väckte en storm af förbittring i
sällskapet. Tengborg och Lagus anmärkte, att afhandlingen endast
utgjordes af i vacker dräkt klädda sofismer. Mest förbittrad
var dock Carl Stenhammar, hvilken skulle presiderat vid
6. — Clas Livijn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
