Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författaren förstår hvarken att förbereda eller utveckla, hvad
han vill säga. Inledningarna äro nästan alltid för långa — ett
fel, som gäller äfven om långt senare afhandlingar af hans hand.
Stilen är ojämn, ofta svulstig; inflytandet från tidens
skräckromaner, från Lidner och framför allt Thorild är öfverallt
märkbart, särskildt i V. V.-talen. Hammarsköld anmärkte,
liksom Biberg om hans latinska uppsatser, att hans perioder
saknade ampleur; de voro couperade. Det var icke
afhand-lingsstil utan hvardagsprosa, som han skref. I de till de båda
akademierna insända talen gör han stora ansträngningar att
träffa den Lehnbergska vältalighetens ton, men detta lyckades
honom icke i någon nämnvärd grad.
Men det är just dessa omständigheter, hvilka göra Livijns
tal intressanta. Under det hela omgifningen formade sina
tankar efter det franska äreminnets sirliga, men kyliga mönster,
skref Livijn, dels omedvetet, dels följande sådana förebilder
som Thorild en helt annan stilart. Han sökte det naturliga, det
färgrika och åskådliga uttrycket och gick därutinnan äfven
till öfverdrift. Men några år senare utvisa hans bref, att han
funnit sin stil och fullt behärskade den. Redan i sina
äreminnen är Livijn inne på denna nya väg, och trots all
omogenhet väcka de intresse, ty det hvilar något friskt, hurtigt och
själfständigt både öfver ämnena och behandlingen. Livijn
vågade säga, hvad han tänkte, och han sade det på sitt eget vis.
Det blef dock icke Livijn, som kom att rikta dödsstöten
mot den franska vältaligheten i Sverige utan Geijer genom
sitt äreminne öfver Axel Oxenstjerna, där han följde Schiller
och icke längre Thomas och Lehnberg såsom mönster.
Redan 1803 var Hammarsköld inom sin krets verksam
som produktiv kritiker, och följande året — troligen sedan
han hört Höijers ofvannämnda föreläsningar — var han
bestämd att uppträda mot den härskande akademiska smaken.
Men hvarje kritiker, som vill se sina egna teorier genomförda,
letar vanligen med ljus och lykta, fast ofta förgäfves, efter den
skald, som kan förverkliga hans idealer. Så också
Hammarsköld. Med längtan spejade han efter en reformator af den
svenska vitterheten. En af dem, som han utnämnde till denna
ärofulla post, var Christian Stenhammar, men denne svarade
mycket nyktert: ”Om du inbillar dig, att jag nånsin skall få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
