Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svagheten att villja bli reformator, så bedrar du dig. Jag
har icke mod att möta det allmänna hånlöjet; jag vill också
bli en gång jordiskt säli — jag duger icke att försaka det”
(H. 1, 63).
Livijn lyckades Hammarsköld däremot att entusiasmera
för sina planer, fast denne ingalunda hade något större
förtroende till sin förmåga som lyrisk skald. ”Jag har ofta tviflat
om jag vore bland dem, som Phoebus utkorat och tviflar
ännu,” skref han 1804. ”En som begynner att skrifva vers
vid 23 år är ej född poet. Han vandrar then breda stråten,
then till Bagers och Bjuggs äreport drager.”
Hvarken Livijns eller Hammarskölds egna poetiska försök
vittna om någon större lyrisk begåfning. Och dock äga deras
dikter från dessa år ett visst intresse, då båda voro inne på
den väg, hvilken ledde till den svenska lyrikens förnyelse.
Under senare hälften af 1700-talet och början af 1800-talet
försiggår en långsam förskjutning af de litterära principerna.
Man aflägsnar sig från pseudoklassicitetens stilideal, som
ersättes af de nyare mönster och riktningar, hvilka skulle blifva
de förhärskande under romantiken.
Denna utveckling omskapar äfven lyriken, hvilken under
känslans och fantasiens pånyttfödelse upplefver en blomstring
så rik, att man knappast tidigare på modernt område sett dess
like, i hvarje fall icke sedan renässansens dagar. Särskildt
hade pseudoklassiciteten med sitt ensidiga betonande af
förståndigheten, den logiska förknippningen mellan talets olika
delar, sin rädsla för alla konkreta och målande uttryck och sitt
framhäfvande af korrektheten varit hinderlig för dess fria
utveckling. Karaktäristiskt för hela den anda, som från Boileaus
framträdande behärskade dikten i alla Europas hufvudländer,
var att man minst af allt intresserade sig för den sångbara
lyriken, för den enkla visan, som naivt och omedelbart gifver
uttryck åt en eller annan känslostämning. Det var satiren och
lärodikten, epigrammet och conten samt den kvickt och
frivolt formade sällskapspoesien, som man framför allt älskade.
Af dessa var odet den enda art, som verkligen kunde bära ett
rent lyriskt innehåll, men på grund af hela den
förståndighetens anda, som behärskade sinnena, är det sällan, som denna
tids oden genomströmmas af denna flamfnande hänförelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
