Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattningssätt. Vid denna närmare bekantskap framstod snart
Homerus som en folklig sångare af ett helt annat kynne än
hofskalden Vergilius, en slags antik motsvarighet till
Shakespeare, inför hvars mäktiga skapelser samtiden böjde knä
som för poesiens egen nyfunna genius.
Studiet af antiken inverkade särskildt på den högre lyriken.
Odet får småningom en helt ny karaktär. Detta var dock af
mindre betydelse, då trots allt odet är en döende diktart under
denna tid. Det försvinner väl icke helt och hållet, men det
undantränges och öfverflyglas af den visartade lyriken, som
bättre passar till tidens folkliga lynne.
Odets viktigaste roll under denna tid är, att det utgör ett
’ experimentalfält för de nya metriska principer, som det
förnyade studiet af den antika diktningen framkallar. Ty det är
för metrikens utveckling, som antikstudiet framför allt får en
genomgripande betydelse.
Det är ofvan nämndt, att pseudoklassiciteten bundit den
moderna versen vid den jambiska och trokeiska rytmen. Man
längtade efter frihet, efter en rikare mera orkestral musik än
den, som alexandrinen kunde erbjuda.
Denna frihet fanns i den antika versen. Den band icke
tanken genom rimmet. Den hopkopplade icke sina verser till
antitetiskt förenade par. Den tillät, ja föreskref inom samma
verser användandet af olika versfötter, såsom då i hexametern
spondeen förnämt skrider fram sida om sida med daktylen.
Den sammanförde i många af sina rent lyriska metra (som
t. ex. i det asclepiadeiska eller det sapphiska) verser af helt
olika struktur. Takten i den antika poesiens vers var aldrig
hoppande, utan glidande, smygande sig efter ämnets olika
innehåll, oändligt växlande som hafvets böljegång.
Så lärde man sig, att i den moderna versen åter insmyga
de grekiska körernas rika melodier, liksom man samtidigt i
musiken gick bort från den gamla italienska musikens
konstfulla arior och nådde fram till Beethovens djärfvare och långt
mera växlande tonskala. Detta skedde redan därigenom, att
man direkt imiterade de antika versformerna. Hexametern,
pentametern och flera af det antika odets strofformer
återupp-stodo. Men öfver dessa strängt antikiserande versformer (med
undantag möjligen för hexametern och den elegiska versen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
