Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”öf versättningar och imitationer” 1806, ansluta omedelbart
till dessa nyantika sträfvanden, och detsamma gäller en hel
grupp af Livijns tidigaste dikter, i hvilka han använder antika
versformer.
Livijns mönster för den orimmade versen var utom
ofvannämnda svenska författare icke minst Klopstock, senare
Goethe, men dessutom förråda flera af hans tidigaste
täf-lingsskrifter i V. V. tydligt inflytande från de engelska
elegikerna och odediktarne under 1700-talet. Så var
förhållandet med trenne elegier, som han insände till Hammarsköld,
och af hvilka två vunno dennes synnerliga bifall. Vid min fars
graf är ofvan citerad. Hammarsköld jämförde den med Tibulli
elegi Åd Messalam. Mot Elegie på ruinerna af ett slott gjorde
han visserligen anmärkningar, men var förtjust öfver att den
var skrifven ”på de gamles elegiska versmått”. Det är den
första af Livijns dikter på daktylisk meter, men behandlar för
öfrigt ett ämne, hvilket var synnerligen omtyckt i 1700-talets
engelska poesi: under vandringen genom ruinerna af ett
gammalt slott, vaknar i skaldens själ bilder från fordomsdags,
då slottet ännu stod i sin glans, då riddarne här trådde dansen
med fagra tärnor, bröto sin lans vid tornerfesterna eller på
fältet utspridde död och förskräckelse bland fienderna. Huru
annorlunda nu! Allt lif är utdödt! Endast en ensam vandrare
smyger fram mellan kullfallna hvalf, öfverväxta af ogräs.
Tanken om alltings förgänglighet växer naturligt fram ur dessa
betraktelser.
Livijns närmaste förebild var en dikt af J.
Cunningham (”An elegy on a pile of ruins”, 1761), hvilken tidigare
i förkortad form öfversatts af A. G. Silverstolpe.
Under februari 1804 lyckades Livijn riktigt upptända
andarne i V. V. Vid första sammanträdet förekom hans tal
Om själfmordet, vid det andra prisbelöntes efter långvariga
förhandlingar hans orimmade dikt Ungdomen. In petto
erinrar denna strid om Thorilds kamp med Kellgren i Utili dulci,
såtillvida som striden äfven här gällde rimmad eller orimmad
vers. Planander, som var prases vid denna sammankomst, var
en motståndare till orimmet, ”det käxande versslaget”, och
ansåg Livijns dikt för den sämsta af de täflande. Lagus
försvarade den däremot och förklarade, att det var icke allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
