Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stod som ett spöke det gyllene templet man friheten ägnat;
Frihet ler ej i guld, järn är dess drägt.
Icke hon glädes bland doftande ångor af rökverk,
Hennes förtjusande boning
Liknar, O Morgarthen! dig.
Redan Hammarsköld hade vid sin sista genomläsning af
dikten funnit åtskilliga ”små fläckar”, och bland annat hade
han ställt sig betänksam inför oredan i dikten, då han yttrade:
”Jag vet väl om den i alla läroböcker så mycket berömda
lyriska oordningen, men jag är för litet pindarian för att ryckas
åt månan och Sirius och tartaren, då jag borde vara på ett
ställe.” (H. I, 125.)
Hammarsköld hade rätt; kompositionen var genomusel.
Allt är öfver hufvud misslyckadt i denna dikt. Af Engelbrekts
egen gestalt, som skulle varit det centrala i dikten, får man
ingen föreställning; den drunknar i inledningens längd, i lärdt
kram, allegorier och besynnerligt antikiserade framställningar
af svensk historia. Metern är ofta felaktig och alltid utan
musikaliskt välljud; bilderna äro krystade. På spe, som han
säger, hade Livijn i dikten användt orden grodpölar,
kaker-lackor, skampålar och fröjdade sig vid tanken, på hvad verkan
dessa färgklickar skulle utöfva på ”herrarnes” ögon. Det
troligaste är väl dock, att han velat imitera Miltons djärfva
ordval, men när han fann att detta icke lyckats, sökte han narra
sig sjäif och andra med ofvanstående förklaring.
Man kan knappast undra på, att det icke lyckats Livijn,
som var en nybörjare, att lösa denna uppgift, hvilken fordrat en
mästares hand. Få diktarter ställa så stora fordringar på sin
utöfvare som det Pindariska odet: en teknik så säker, att den
löser de svåraste uppgifter som en lek, en utomordentlig
förmåga att kort och fyndigt karaktärisera, en känsla, så rik och
hög, att dikten flyter fram, bred och majestätisk som en
brusande jätteflod.
Livijn hembar intet pris. ”1 det skaldestycke, som
återsändes, har Akademien funnit en lycklig bildningsgåfva och
drag af känsla, men saknat den redighet och riktighet i
tankarna samt i stilen, som hon hade önskat och dem författaren
lika med henne lärer finna oundgängeliga för att utgöra en
god skrift, den må vara, i hvad skrifart som helst.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
