Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft för afsikt att skrifva dramer i denna stil, men de förblefvo
ofullbordade och framkommo aldrig för publiken.1 En och
annan notis i tidningarna, ett och annat öfversättningsförsök
och slutligen en eller annan föreställning i landsorten (Romeo
och Julia spelades 1776 i Norrköping, Hamlet 1787 i
Göteborg) är det enda, som erinrar om, att man kände Shakespeare.
Det dröjde länge innan Shakespeare blef uppskattad af
den svenska publiken. Hamlet spelades i Stockholm först
1819, Othello 1827, Macbeth först 1838. Detsamma gäller
äfven om Schiller och Goethe. Deras dramer voro obekanta
för den svenska scenen, fast enstaka af dem redan förelågo i
öfversättningar. Så mycket ifrigare uppförde man däremot
Kotzebues moraliska, tåredrypande och af skräckscener fyllda
dramer. Af samtiden uppfattades denne författare på många
håll som en medtäflare och jämlike till Schiller och Goethe. I
själfva verket var han deras lärjunge. Men han var frigjord
från pseudoklassiciteten och följde det Shakespeareska dramats
teknik. Däri ligger hans stora betydelse. Det var han, som
på alla Europas scener beredde väg för Shakespeare, för
Schiller och Goethe. När Livijn 1804 ärnade skrifva Torkél
Knutsson och var rädd för att han icke skulle kunna iakttaga
enhet i tid och rum, skref Hammarsköld lugnande till honom:
”Brott emot rummets enhet är svensken redan van vid genom
Kellgrens operor, Gustaf Adolf och Eneas i Kartago samt
Adlerbeths Kelonid utan att nämna de Kotzebuiska Dramerna,
och tidens enhet förstå de flesta af spektakelskadrorne sig icke
på. Dessutom äro dessa reglor mycket villkårliga. De bero
helt och hållet af planens enkelhet eller mångfaldighet.” I
Sverige spelades ett af Kotzebues mest berömda stycken
”Världsförakt och ånger” redan år 1791. Snart hade han
svenska efterbildare. Den förnämste af dessa var Karl Johan
Lindegren, författaren till ”General Eldhjelm”, ”Den blinde
älskaren”, ”Den försonade fadern” m. fl. samt A. T.
Skjölde-brand, bekant genom sitt riddaredrama ”Herman von Unna”,
hvilket redan 1795 förelåg i tryck, men först uppfördes år 1818
i Stockholm.
När Livijn på Skenninge marknad och i Linköping eller
Malmö, Köpenhamn och Stockholm besökte teatrarna und-
1 Jfr C a s t r é n F. Af. Franzén, s. 163 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
