Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otrogen och älskar barndomsvännen Arvid. Han förmår
Valdemar att låta inspärra Christina i ett kloster.
Tredje akten tilldrager sig i Sankta Klara kloster, dit
Christina förts. Hon uppsökes där af Arvid, förklädd till
pilgrim. Han lofvar att rädda Torkel. Hon tackar honom därför
och kysser honom till afsked på samma gång, som hon
uttryckligen förklarar, att hon endast älskar Valdemar. Denne har
emellertid på Pater Olaus anstiftan lyssnat till deras samtal,
och missförstående situationen, rusar han fram. Arvid slår
sig igenom hertigens folk och flyr.
Fjärde akten. En sal i Stockholms slott. Christina dömes
till skilsmässa från Valdemar.
Femte akten. Torkels fängelse. Dödsdomen öfverlämnas
till denne. Christina blir vansinnig vid underrättelsen om
faderns dom och att hon blifvit skild från Valdemar. Torkel
utföres för att dö, sedan han tagit afsked af sina vänner.
Handlingen i detta drama är alltför tunn. Centrum i
dramat är knappast Torkel Knutsson, hvilken aldrig handlar
utan endast talar, lider och resignerar. Han uppträder i första
akten men försvinner därefter till slutet utaf den fjärde för
att dö i den femte. I stället blir Christina hufvudfiguren. Arvid
älskar henne hopplöst, hennes make förskjuter henne; sorgen
vid faderns död gör henne vansinnig.
Livijn var oklar om, hvad han ville göra af detta drama.
Å ena sidan funderade han på att låta Torkels afrättning
försiggå inne på scenen, å den andra föresväfvade honom att
skrifva en tragedi à la française. Detta vacklande återfinnes
i dramat. Handlingen är dubbel, och rummet skiftar, men
dessa friheter motvägas af hela dramats abstrakta karaktär.
Livijns mönster hade också varit, som han själf nämner i
företalet, sådana antipoder som Schiller och Addison. Arvids
ädla och uppbrusande karaktär är tänkt uti Schillers stil. Men
hufvudmönstret är Addisons Cato. I detta drama gör Cato intet
annat än predikar och dödar sig i femte akten. En dubbel
kärlekshistoria utfyller det öfriga af de fem akterna. Torkel
är samma dygdehjälte som Cato. Arvids ställning i dramat
motsvaras af Juba, som är Cato varmt tillgifven och älskar
hans dotter.
R. — Clas LivUn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
