Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt fjerran hen uti förflutna dagar,
Höll Mutter Barbara i gamla Rom
En lönnkrog, hvarest man, polis och lagar
Till trots, fick dugtigt smörja hals och gom,
Fick sköta alla svårt förkylda magar
Och muntra opp en kulen ålderdom;
Dit såg man hedersgubbar omärkt lunka
Och inta säte i Madams spelunca.
Det var en hydda af det bästa slaget,
Der Hoffbro utstrött konstens rika prål;
Med nedspilld duk var bordet öfverdraget,
Och deruppå en spräckt men sinkad bål;
• Der stod en säng, der Mutter förr i taget
Så pigg som Chloris röjt sin blomsterskål;
Än skålen fanns, men blomstren voro borta,
Ty på allt jordiskt kommer man till korta.
En afton utbryter gräl i den eljest så ”träfliga” krogen,
en man slås ihjäl, de öfriga fly, och mutter lämnas ensam med
liket. Statsvakten tillskyndar och för henne ”till stadens
kista”. Domaren förhör henne, men skrattar ut henne, då
hon vill försvara sig. Hon dömes skyldig till mordet och
straffas med en månads vatten och bröd.
Och nu utmålas först törstens kval och sedan rusets
salighet. Två dagar och två nätter sitter Barbara med blå läppar
och förvirrade ögon i sin cell och stirrar med förtviflan på
vattenkrukan. Förgäfves anropar hon fångvaktaren om
förbarmande och beder honom gifva sig om också blott en
fingerborg af bränvin, om också blott en liten kork att suga på. Den
hårde hör icke hennes böner. Den tredje natten framskrider,
skärtorsdagsnatten, då Barbara i vild feber slungar krukan mot
väggen — och se den öppnar sig och in lunkar Silenus. Han
bjuder henne att bestiga geten och följa sig till
Walpurgis-nattens fröjder, och han stillar hennes törst med
arraks-ångor.
Det är karaktäristiskt för Livijn, att verklighetsskildringen
plötsligt slår öfver i det fantastiska; fängelsescenen slutar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
