Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa problem. Hans hjältar, liksom han själf, kunde aldrig
nå öfver Sturm und Drang’s ståndpunkt. Mästerliga äro
däremot vissa af hans idylliska skildringar af tyskt småborgarlif,
genomstrålade af ädel hjärtegodhet och humor.
Med Tieck öfverskrida vi slutligen 1700-talets gränser och
nå fram till nyromantikens humor. Denna utgör en
omedelbar fortsättning af Sternes och Jean Pauls, men nya element
hafva tillkommit. Under tiden hade nämligen studiet af
Shakespeare fördjupats, och Tieck har utbildats under förnyad direkt
beröring med renässansens komiska mästerverk. I det att
hans uppfattning af ironien förband sig med hans uppfattning
af det öfvernaturliga, blef hela skådespelet till ett slags gäckeri
med de figurer, som skalden själf skapat. I ensidig
doktri-narism förbisåg Tieck, att för Shakespeare det äfven varit
allvar med i leken; att denne icke blott ägt förmåga att tolka
människornas begränsning, narraktigheter, öfverdrifter, utan
äfven den känsla, det patos, som dref dem att så handla.
Mästerkatten ger ett prof på denna Tiecks form af ironi.
Manéret blir tröttsamt i längden, men det kan icke nekas, att
det är fullt af kvickhet och satir.
I Tiecks humor spelar redan det fantastiska en betydande
roll. Hans dramer äro sagospel, som röra sig i en värld utom
och öfver den vanliga.
Hoffmann gick i detta afseende ännu längre. Hvad som
hos de äldre humoristerna varit en allmän motsats mellan
idealitet och verklighet, tillspetsar sig hos honom till en motsats
mellan fantasiens och prosans värld. Drömmen,
hallucinationen, vansinnet mänger sina gestalter på det mest fantastiska
sätt midt in i den trivialaste hvardagshändelse. Däraf uppstår
denna skarpa motsats mellan karaktärernas groteska
yttersidor och deras inre skönhetsvärld. Den fattige studenten
Anselmus är i själf va verket en poesiens furste, som slutligen
slår sig ned på sitt slott i Atlantis och försvinner i drömlandet.
I Hoffmanns diktning tillkommer dessutom ett demoniskt
element. Det är icke endast i ”Dix Elexiere des Teufels”, som
ett djäfvulsextrakt drifver individen på afvägar. Hoffmann
skildrar nästan alltid själens lönliga djup, lasternas,
perversi-tetens, vansinnets vilda lek med mänskosjälarna. Men icke i
deras yttre kriminella förhållande till samhället utan i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>