Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det yttre händelseloppet, är det emellertid att utreda, huru
hjältens inre utveckling skulle format sig. Lyckades det honom
att kämpa sig ut ur den romantiska öfverspändhet, den
öfver-drifna sentimentalitet, den dyrkan af det abstrakta frihetsidealet,
som utgjort hans ungdomstro?
Som bekant lösas dessa problem på mycket olika sätt af
denna tids författare. Werther af gör frågan med ett pistolskott.
Lifvet förefaller honom icke värdt att lefva. En annan grupp
af författare gå tillbaka till kristendomen och finner i
försynens ledning en förklaring af världshändelserna. Så gjorde
pietisterna och Jacobi. Åtskilliga af Klingers hjältar innesluta
sig i trots och mörkt människoförakt och förneka in i det sista
en förnuftig och rättvis världsordning. Jean Pauls hjältar
komma aldrig till klarhet öfver sitt tillstånd och fasthålla
därför, trots alla hopsamlade erfarenheter, vid sin ursprungliga
ståndpunkt. Egentligen var det endast Schiller och Goethe,
som på något olika vägar nådde fram till en annan
lifsåskåd-ning. Särskildt den senare uppfattade tidsproblemet i hela
dess vidd och visade, huru individen kunde öfvervinna dessa
motsägelser och komma till frid med världen och dess ordning.
Sådant är problemet i Faust och i Wilhelm Meister.
Lösningen var funnen i samma ögonblick, som individen klart
insåg, att tidsålderns sociala reformkraf icke voro möjliga
att förverkliga i nuet utan först genom ett långt arbete genom
seklerna under hård kamp mot den stenhårda verkligheten.
När individen i stället för att pocka på nuets lycksalighet såg
sin högsta fröjd i att som den åldrande Faust eller Wilhelm
Meister arbeta för de kommande generationernas väl, då var
harmonien återställd.
Vi hafva sett, med hvilken hänförelse Livijn hälsade
Wilhelm Meister, då han läste den för första gången 1804,
Det tycktes honom, som om dimmorna skingrades i hans egen
själ. Men i själfva verket visa hans egna ord, att det endast
var sensualiteten och känslofullheten, icke världsklokheten,.
som han senterade hos Goethe. ”Jag har nu läst den yppersta
skrift, som hitintils sett ljuset, en författare, som på en gång;
tilltalar förnuftet, smaken och känslan, som då han upplyser
mitt förstånd, renar min smak, äfven talar till mitt hjerta och*
rörer mina känslor. Store författare! för första gången hörde
18. — Clas Livijn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
